Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Clara Lidström

I stan känner jag starkt mindervärdeskomplex

Jag tror att mänskligheten kan delas in i två kategorier: De som blir kreativa av intryck. Och de som blir kreativa av frånvaron av intryck. De som tillhör den första kategorin människor måste vara samma personer som höjer Stockholm till skyarna som en kreativ stad. Denna ena del av mänskligheten trivs nämligen med mycket folk på litet utrymme, höga ljud och växlande synintryck.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att gå genom en hoper folk som doftar parfym, armsvett och jasminris om vartannat ger dem livslust och får hjärnan att spraka av kreativitet.

Själv tillhör jag helt klart den senare kategorin människor. Följaktligen bor jag alltså i en liten by på landet och inte i huvudstaden. För personer som är som jag är det direkt hämmande för kreativiteten och produktiviteten att behöva leva i en vardag med många människor. Vi får energi av ensamhet och skapar som bäst när vi är uttråkade. När samma myrmark eller åker möter oss från fönstret varje dag. När vi går samma skogspromenad med hunden under åtta års tid och på fingrarna kan räkna antalet gånger vi mött någon ute i samma ärende.

Det handlar för mig inte bara om kreativitet. Att bo på landsbygden handlar om att få vara förnöjd i brist på folk att tävla med. I brist på kommers och reklam. I min vardag känner jag mig rik. I de sammanhang jag rör mig har jag har det gott ställt. 

Vi köpte visserligen ett skruttigt hus – men vi har ju kunnat renovera det fint. Jag kör en helt okej bil och mina barn kan få splitternya overaller varje vinter. Fast oftast köper vi dem begagnade och inte känner vi oss sämre för det. Där jag bor är märket på barnens kläder inte någon statussymbol. Jag tänker på mitt företag och känner mig framgångsrik och jag ser på mitt sammanhang och känner mig inflytelserik.

Men så åker jag till Stockholm. Och allt jag har förvandlas till skit.

”Städer byggs kring konsumtion”, skriver Clara Lidström som menar att hon känner mindervärdeskomplex under besök i Stockholm. Foto: Robban Andersson

LÄS MER: Ni måste ta ert ansvar, pojkpappor 

Mitt hus är skrotigt och mina nyinköpta skor smackar billigt i gatan. Min jobbväska som jag tyckte jag köpte dyrt för tvåtusen kronor är rena rama budgetkapet på Biblioteksgatan. Arvodet för den här krönikan räcker till flera månaders avbetalningar på vårt huslån – men täcker inte ens hälften av månadskostnaden på en genomsnittlig lägenhet innanför tullarna. Mina pengar räcker ingenstans.

Jag ogillar starkt mindervärdeskomplexet jag känner i Stockholm. Men faktum är att det finns fog för känslan. Kapitalistiska krafter vill givetvis att vi ska konsumera – och den som är nöjd med sig själv konsumerar inte. Städer byggs kring konsumtion. Impulsen att handla kommer långt innan det faktiska behovet av någonting uppstår. 

Jag kan ha på mig nya, snygga kläder när jag reser hemifrån men efter en timmes promenad i Stockholms innerstad vill jag byta om. Jag passar inte in – hela jag känns daterad i kontrast till allt det nya jag ser.

LÄS MER: Vegetarianer räddar inte nödvändigtvis fler djurliv

Mina mest kreativa perioder har jag haft hos min mormor. Hon bodde i ett hus utslängt mitt i ingenstans strax söder om polcirkeln. Med ettan, tvåan och fyran på tv och sprakig radiomottagning. 

I brist på yttre stimuli börjar hjärnan veva i gång sig där. När ingenting finns blir det utrymme att skapa själv.

Sextonhundratalsfilosofen Blaise Pascal menade att allt elände bland människor beror på att de inte kan sitta i lugn och ro ensamma i ett rum. Och som den bakåtsträvande Krösa-Maja jag stundtals känner mig som så tror jag att han har rätt. Massa människor, högt tempo, tusentals intryck som påverkar oss. Kan det verkligen vara klokt?

I Sao Paolo förbjöd man 2006 all utomhusreklam i det offentliga rummet. 15 000 reklamskyltar monterades ner. Kanske vore det intressant att testa något liknande i vår huvudstad. För att skapa lite rum för människan och dess inneboende kreativitet.

Jag lever själv på och är i allra högsta grad beroende av att folk konsumerar mina varor och tjänster. Men det hindrar inte att jag ofta längtar hem. Dit ingen vill att jag ska köpa någonting.

Driv på bara!

En instabeef har utspelat sig i veckan mellan Isabella Löwengrip och Mia Skäringer som parodierat Blondinbella på sin Instagram. ”Det är osysterligt att driva med andra tjejer” säger kritikerna, inklusive Blondinbella. Herregud. Mia Skäringer är komiker. Är det inte minst lika osysterligt att ta ifrån en annan kvinna sin försörjningsmöjlighet när man förbjuder henne att driva med ena halvan av mänskligheten? Får kvinnor inte driva med kvinnor bör det ju verkligen vara helt förbjudet för män att driva med kvinnor. Vem får då driva med kvinnor? Ingen? Kvinnor är inga ömtåliga blommor. Driv på bara!

 

Mia Skäringer. Foto: ANDERS YLANDER

 

Tillrättalagt

Lyssnade med spänt intresse på Annie Lööf som gästade podden Värvet och hoppades att Kristoffer Triumf om någon skulle komma under hennes perfekta yta. Tyvärr var han den här gången ute i oförättat ärende. Lite bättre gick det för Martin Wicklin i Söndagsintervjun i P1 med Birgitta Ohlsson. Hon svarade mer ärligt och rättframt. Kanske för att hon klivit av politiken och har äntligen har möjlighet att faktiskt säga något med substans?

 

Annie Lööf. Foto: JOHAN NILSSON/TT

 

Fördomar!

Avslutar med ett poddtips! Bäst just nu är Fördomspodden där kända personer konfronteras med fördomar om dem. Roligt, träffande och härligt att höra kända män bli lite kränkta över bilden av dem.

 

Fördomspodden.