Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Clara Lidström

Fullt möjligt för män att aldrig lyssna på kvinnor

Jag är ett par år över tjugo och har lyckats bra i mitt korta arbetsliv. Jag har klättrat och det är dags för en löneförhandling. När jag kommer till mötet är det av någon anledning sex gubbar närvarande. Sex gubbar och så jag då.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En dag för återhämtning

Juldagen är den bästa och lugnaste dagen på hela året för småbarnsföräldrar. För det finns så många klappar som barnen nöjt kan leka med och så mycket julbordsrester som ska ätas upp. Denna dag återhämtar jag mig mer än jag gör på årets alla andra lediga dagar sammanslagna.

Äntligen är Kent över

Det bästa med att 2016 går mot sitt slut är att vi nu slipper fler facebookposter, instagramuppdateringar och snapchats från Kents avskedsturne och sista konserter. För den lilla svenska minioritet som inte älskar Kent - utan bara får ångest av musiken är det en dag värd att fira.

Bland det bästa jag sett

För dig som lyckats missa norska serien SKAM så har du en fantastisk upplevelse framför dig under julhelgerna. Låt dig inte avskräckas av att serien handlar om tonårskids från Norge. Stäng in dig och sträckkolla på SVT-play. Denna serie hamnar nog på topp fem listan över det bästa jag sett - där för övrigt också The Wire och Top of the lake ligger.

Jag sätter mig på kortsidan av bordet och vill prata. Berätta om min vision. Men får bara lyssna på deras. En timme senare går jag därifrån, tio centimeter kortare. Någon löneförhandling var det inte tal om. Gubbarna hade höhöat och hähäat och slutligen sagt: ”Clara, jag tror vi sköter det här utan löneförhandling. Du behöver ingen höjd lön – den lön du har nu räcker nog till att bekosta ditt lilla hemman.”

Jag säger upp mig några månader senare och startar eget. Ganska ofta föreläser jag. Besöker under två års tid varenda håla, stad och universitet i hela Sverige för att prata digitalt entreprenörskap och den nya bloggvärlden. En gång gästar jag en konferens för en mansdominerad koncern.

De få kvinnliga anställda på företaget kommer fram och är exalterade för att vi är de första kvinnliga talare som deras arbetsgivare någonsin bokat. När jag och min kollega Annakarin äntrar scenen säger den manlige presentatören ”Jaha, nu händer det något nytt. Detta kan ju bli bra – men det kan också bli precis hur tokigt som helst.” Det blir inte alls tokigt – föreläsningen är bra. Fast när vi går av scenen konstaterar han i micken ”Ja, det där var ju skapligt. Det var ju ingen i publiken som gick i alla fall”. Kanske ville han ursäkta sig inför sina anställda? Att han utsatt dem för något så omskakande som att behöva lyssna på två kvinnor i hela sextio minuter?

 

När jag är runt och föreläser blir jag fotograferad till tidningsartiklar i lokalpressen. Kanske du kan titta fram bakom en krukväxt för att signalera växtkraft? Kanske jag kan fota dig i fågelperspektiv? Kanske kan du hålla upp den här rutiga bordsduken framför ansiktet – du som byggt ditt företag på att skriva en blogg som handlar om mys och hemmaliv? Det finns ingen hejd på dumheterna jag går med på i början. Manliga fotografer. Manlig blick på mitt kunnande. Jag skäms när jag ser tillbaka på det.

Under alla år jag föreläst har jag valt att lyfta kvinnliga exempel. Inte för att föreläsningarna vänder sig speciellt till kvinnor – för det gör de inte. Utan för att det finns så många bra exempel på kvinnliga digitala entreprenörer. Men så få som lyfter dem.

Då och då händer det att en man räcker upp handen och undrar om han kommit fel. ”Förlåt skulle inte den här föreläsningen handla om digitala entreprenörer? Du pratar ju bara om kvinnor?” Vid ett extra minnesvärt tillfälle blir en man så upprörd att han med rösten darrande av ilska säger ”Jag är faktiskt inte van att inte vara norm!”. Publiken tystnar i förundran över analysen han nästan lyckas göra. Spänningen bryts först när en kvinna i publiken vänder sig emot honom och fräser ”Nä precis! Det är ju det som är problemet!”

Och det är sant. Det är det som är problemet. Vanan att vara norm och oförmågan att inse att man är just det.

Det är ett manligt privilegium att enbart läsa manliga författare, se på serier med manliga huvudrollsinnehavare och lyssna på manliga musiker. Män är fortfarande så dominerande i det offentliga rummet att det är fullt möjligt att inte behöva lyssna på kvinnor alls. Jag ser det hela tiden. Mäns ointresse av vad kvinnor kan och skapar. Men som kvinna är jag så tränad i att förhålla mig till män. Lyssna på män. Leva mig in i hur män tänker och känner. Jag ser film med bara manliga skådisar. Läser böcker av manliga författare och lyssnar på manliga musiker och poddare. Och jag har genomlidit otaliga föreläsningar om entreprenörskap där alla talare och goda exempel som lyfts upp har varit män.

 

Men män gör inte det. De reagerar direkt på sammanhang med enbart kvinnor. Väljer bort det. Väljer bort fåniga tjejband, töntig chiclit, kvinnliga komiker med mensiga tjejskämt. Kvinnliga poddare som pratar tjejgrejer. Kvinnliga erfarenheter är just kvinnliga – aldrig allmänmänskliga. Tror du mig inte? Ta som man och rannsaka dig själv. Ta en titt i din netflixhistorik, dina spellistor på Spotify, artiklarna du delar på FB och titlarna i din bokhylla. Där får du kvittot på vem du egentligen väljer att lyssna på.

Och om du är man och har orkat läsa mig i drygt 3 400 tecken är det närmast att betrakta det som en feministisk gärning. Särskilt om du låter bli din impuls att mejla mig efteråt och mansplaina varför jag har fel i min krönika och det i själva verket är du som har rätt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!