Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Clara Lidström

Deras livsluft är att gnälla på dagens odugliga föräldrar

DALTANDE? "Varför betraktas det som fult att lirka med barn som sätter sig till motvärns?" undrar Expressens krönikör.Foto: Jupiter Images / JUPITER IMAGES

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Aktuellt exempel

Förra veckan firade Aktuellt internationella kvinnodagen med att låta tre män debatterade kvinnors rätt till heltid. Medan inslaget från kvinnomanifestationen med tjejer i rosa pussyhats förpassades till webben. Och så säger folk att kvinnodagen inte längre behövs.

Johannas artisteri

När Johanna Vanhatalo sålde bröllopsmålningen av henne och exmaken Marcus Birro på tradera inbringade den drygt 50 000 kronor. Knytnäven som gått genom tavlan under den infekterade bodelningen höjde garanterat värdet. Det finns framstående konstnärer som under ett helt arbetsliv ett inte lyckas nå samma nivå på artisteri. Nu önskar jag att ensamstående mammor från hela Sverige kunde ställa ut liknande alster. Monument över frånvarande fäder, performance art av de obefintliga julklapparna till barnen - eller inramade förfallna räkningar på grund av uteblivna underhållsbidrag. När Marina Abramovićs utställning på Morderna Museet är över kanske det finns ledigt utrymme?

För någon vecka sedan satt jag på ett kafé med en kompis och hennes treåriga dotter. Precis som de flesta treåringar fastnar hon stundtals i trots. Min vän försökte lirka dottern att först äta upp sin smörgås innan hon högg in på chokladbollen. Dottern vägrade i sten och satt och knep igen munnen.

Plötsligt lutade sig en äldre man vid bordet intill fram och sa ”På min tid daltade man inte. Då gjorde barnen det man sa åt dem”.

Min vän tittade på mig med förvåning och viskade: ”Finns det sådana där gubbar fortfarande? Jag trodde de dött ut?”

 

Jag plockade fram min telefon och kunde efter en stunds scrollande på Facebook visa henne att det finns ganska många likasinnade. Oräkneliga är antalet människors vars livsluft är att gnälla på dagens odugliga föräldrar. Att dela debattartiklar om söndercurlade och bortskämda små snorvalpar. Och beklaga sig över att föräldrarna i dag inte tar ansvar för sin avkomma.

Den där gubben på kaféet menade att min kompis daltade med sin dotter. Men vad skulle hon ha gjort då? Vad gör man med en treåring som vägrar öppna munnen? Bänder upp käften med våld? Trycker mackan hårt mot de slutna läpparna? Hotar dem med att gosedjuren ska slängas bort ifall de inte äter upp? Jag är verkligen nyfiken på hur han själv hade löst det.

Varför betraktas det som fult att lirka med barn som sätter sig till motvärns - när hela mitt liv går ut på att lirka med mig själv för att orka göra tråkiga saker? Jag lirkar ut mig själv på promenad genom att slå på en bra podd. Jag lirkar mig själv att uthärda en lång arbetsvecka genom att tänka på fredagsmyset. När jag ska städa lirkar jag mig med tanken på kaffet och bullen jag ska fika efteråt. Vi vuxna trugar och mutar och lirkar och förhandlar med oss själva dagarna i ända. Så varför är det något fult att göra det med barn? Varför förväntas de bara lyda?

Jag har noterat att föräldrar av den gamla skolan – alltså de som förespråkar mycket disciplin i sin barnuppfostran – ofta är väldigt nöjda med sig själva. De känner att de valt den hårda vägen. Att de inte gjort det lätt för sig. Men då har de missuppfattat alltihop.

 

Att vara sträng och hålla någon kort kräver visserligen massor av jobb med att ständigt korrigera oönskade beteenden. Men man behöver inte tänka. Den som i stället strävar efter att ge någon frihet behöver anstränga sig mycket mer. Där krävs mer avvägningar, eftertänksamhet och kommunikation med barnet. För att dra en parallell till hunduppfostran: det är väl ingen sak att ha en hund i koppel. Men att ha en hund som går lös och ändå inte rymmer – det är en bedrift.

 

LÄS MER: Underbara Clara: Fullt möjligt för män att aldrig lyssna på kvinnor

 

Men argument som dessa biter inte på den som avskyr dagens klemiga föräldrar. De fortsätter att ropa efter mer disciplin och mer auktoritet. Och framhäver vikten av att barn lär sig vett och hyfs. Och det kan ju förvisso stämma.

Men alldeles för mycket av barnuppfostran går ut på att skapa så lättsamma barn som möjligt. Barn man inte behöver skämmas för bland folk. Barn som inte sätter sig till motvärn eller ifrågasätter. Jag undrar i mitt stilla sinne vad det ska vara bra för?

Barn är man ju bara i några år av sitt liv. Vuxen ska man vara resten av tiden.

Alltså måste barnuppfostrans fokus ligga på framtid i stället för nutid. Vem ska den här människan vara de kommande sextio åren? Vilka egenskaper belönar jag och vilka tränger jag undan? Barn till skillnad från hundar ska ju flytta hemifrån en gång och kunna bete sig bra även när ingen uppfostrare finns i närheten. Och ibland är sånt som funkar mindre bra hos barn rentav önskvärt hos vuxna.

 

 

Auktoritetstrots är förstås besvärligt att hantera när man själv är en auktoritet. Men ett visst trots är faktiskt livsnödvändigt. Hur får vi vuxna med civilkurage - om det enda vi lär barn är att de inte ska ifrågasätta de som har makten?