Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Waldorfserien gör mig förfärad och förvirrad

De två första avsnitten av serien ”De utvalda barnen” finns på SVT Play.

SVT-dokumentärserien ”De utvalda barnen” tycks vara på hela Sveriges läppar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det handlar alltså om en liten Waldorfskola på landet och de två första avsnitten som nu finns på SVT Play är minst sagt omskakande. Gamla elever från skolan berättar om en plats och en anda som inte kan sammanfattas på annat sätt än någon slags experimentverkstad, där till synes sekteristiska vuxna och deras skruvade idéer överskuggade allt rimligt barnperspektiv.

Programmet har fått nätet att koka av förakt mot Waldorfskolor och pedagogiken i stort.

Själv ser jag programmet och känner mig lika förfärad som förvirrad. Min man gick nio år på en liknande Waldorfskola, som också startades i början av 80-talet och beskriver sina nio år som mer eller mindre fantastiska. Vi tittar på dokumentärserien ihop och jag kan inte sluta avbryta var- och varannan minut för att ställa honom fråga på fråga. Hur kunde han ha haft det så bra när han samtidigt känner igen så mycket? Hur kunde han ens bli en så pass stabil och bildad person under de förutsättningarna?

Vi landar i samtal om svenska skolan överlag. Hur mådde den under 80 och 90-talen när vi växte upp och hur mår den i dag? Ganska dåligt, enligt PISA-mätningar och återkommande larm inifrån. Jag börjar fundera på min egen skoltid. Nio år på vanlig kommunal grundskola i en småstad. Det var ärligt talat mest av allt en mardröm. Det var alltför stora klasser, stressiga miljöer, daglig mobbning, ett pärlband av vikarier utan karta och kompass och i stort sett noll anpassning efter individers olika behov.

Och jag tänker vidare att snacket om att se individen än i dag skrämmande lätt mest stannar vid att vara tomma ord.

Min man berättar att hans skola inte var lika extrem som Solviksskolan som skildras i programmet, men att han kanske också hade tur. Han såg hur de som avvek mer från dåvarande Waldorf-andans snäva normer lätt hamnade utanför, även hos lärare. Samtidigt fanns det uppenbarligen också väldigt bra sidor med hans skola, i alla fall för vissa. Vi pratar om hur snäva normer finns överallt, och om att troligtvis inte ens små ”fria” friskolor på landet kan lyckas fånga upp alla enskilda individers behov.

Och jag tänker vidare att snacket om att se individen än i dag skrämmande lätt mest stannar vid att vara tomma ord. För att se, alltså verkligen se, varje enskild individ innebär ju så klart också att inte favorisera och premiera vissa personlighetstyper. Min man var likt SVT-dokumentärseriens huvudperson Jasper ”rätt sorts Waldorfbarn”. Jag hade antagligen varit ”fel sort”, i samma skolor under samma period. Å andra sidan var jag mest av allt fel och ett problem i den vanliga kommunala skolan också.

Barn med så kallade särskilda behov, eller barn som kommer från sämre hemförhållanden hamnar utanför, nästan per automatik. Ska man lyckas ge en hel klass lika bra verktyg för livet, och lika fina minnen från nästan ett decennium, så måste man jobba betydligt mer strukturellt med den svenska skolans förmåga att möta och bemöta individ före ideal. Det skulle jag vilja se en tre timmar lång dokumentärserie om.

Om hur vissa barn alltid värderas högre, oavsett hur mycket eller lite de tvingas kämpa för att bli sedda och tas på allvar. Oavsett vad skolan de går i stoltserar med för vacker värdegrund.


LÄS MER: Valerie Kyeyune Backström: Jag känner doften av Waldorf – det stinker

LÄS MER: Läraren: ”Trodde det skulle bli en hyllning”