Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Vi behöver inga expertråd för att vara dugliga föräldrar

”Vi befinner oss i en masspsykos – i att komplicera och teoretisera föräldraskapet in absurdum”, skriver Cissi Wallin.Foto: Colourbox

Medan mina avkommor röjer loss i arla morgonstund försöker jag läsa nyheterna i mobilen. På DN ser jag en artikel om föräldraskap. Den handlar om att det verkar bli mer och mer avancerat att vara förälder.

Jag läser och tänker att vi befinner oss i en masspsykos – i att komplicera och teoretisera föräldraskapet in i absurdum.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Forskaren och universitetslektorn Judith Lind blir intervjuad i DN-artikeln . Hon säger bland annat: ”Föräldraskapet har kommit att beskrivas som närmast en teknik eller en uppgift som man behöver lära sig och som man behöver expertråd att klara av, snarare än att beskrivas som något relationellt eller vara något man kan klara på ren intuition.”

När blev vi så ängsliga och osäkra i våra basala mänskliga förmågor att vi tappade bort den där intuitionen som mammor och pappor?

När jag växte upp på 80- och 90-talet fanns inte tusen råd från olika håll, om hur man gjorde föräldraskap absolut bäst. Däremot fanns uppenbart oftare mammor, pappor, far- och morföräldrar och andra vuxna som hjälptes åt att fostra barn. Häromåret när jag var i lekparken med mitt ena barn och sa åt en annan unge att sluta puttas i rutschkanan fick jag en avhyvling av ungens pappa. Det är tydligen kränkande och gränslöst att säga åt ett barn som beter sig illa. Pappan kanske hade läst 10 böcker om ”fri uppfostran”, av diverse så kallade experter på ämnet.

När föräldraskapet ska kompliceras och teoretiseras i småbitar hamnar vi här.

Mina vänner som har barn i skolåldern vittnar om en till synes surrealistisk kultur, där det i varje klass finns barn vars föräldrar missat vad grundläggande gränssättning är. Om någon annan – skolpersonal eller klasskompisars föräldrar – försöker rycka in och sätta rimliga gränser för dessa anarkistiska småpåvar så vevar föräldrarna utan förmåga att sätta rimliga gränser med hot om olika anmälningar. De pratar om teorier om barnuppfostran, mest om vikten av att bemöta barn som vuxna. Kruxet är bara att barn inte är vuxna.

När föräldraskapet ska kompliceras och teoretiseras i småbitar hamnar vi här – i en värld där föräldrar uppenbart inte bara kan lära sina ungar det man brukar kalla vanligt folkvett. 

När föräldraskapet ska ses på som ett jätte-individualistiskt livsstilsprojekt, mer än ett hyfsat primitivt uppdrag, då går man väl snabbt vilse i ängslans snåriga djungel. Jag har inte läst några böcker om barnuppfostringsmetoder, jag har lyssnat på kloka personer som varit föräldrar längre än mig. Jag tror inte längre på att ungarna blivit anknytningsstörda för att man glodde på Netflix i mobilen medan man ammade.

Jag är numera relativt ointresserad av att ens försöka stoltsera med ett exemplariskt föräldraskap. För det finns inte.

Det finns inget att komplicera eller bryta ner i atomer, för det handlar väl mest om kärlek och gränssättning? Att inte se på barn som vuxna – för de är inte vuxna, de är omogna små människor som behöver vägledning, och av förklarliga skäl inte bör ta massa beslut själva. 

Behöver vi expertråd för att ens vara dugliga som föräldrar? Nej, vi behöver nog bara ännu bättre kontakt med vår primitiva sida och nedärvda moderliga och faderliga intuition. Och vi behöver tacka andra vuxna som hjälper till att sätta gränser och visa på goda exempel, när vi själva brister.