Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Varför nöjer sig föräldrar med en skola i kaos?

”Svensk skola kan bli den bästa, mest sunda och medmänskliga i hela världen. Vi måste bara börja kräva det”, skriver Cissi Wallin. Arkivbild.Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Plätten i asfalt framför skolbyggnaden är knökfull av barn. Likt myror irrar de runt i sin mänskliga betonghage. Oräkneliga stressade innerstadsföräldrar med trådlösa hörlurar i öronen vinkar hejdå från andra sidan stängslet.

Ljudnivån är bortom hanterbar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag står en bit bort, på väg hem från att ha lämnat barn på en minst lika stojig förskola och tänker att vi alla är som en skock får. Vi bara följer och accepterar vansinnet.

Nästa år ska mitt stora barn börja skolan. Vi har valt att bo i stan, men vi har inte valt att barnen här ska tryckas ihop i omänskligt stora barngrupper med alldeles för få skolpersonal. På en av de närliggande grundskolorna skolades runt 90 sexåringar in för några veckor sedan. De trängs i samma korridor med två, kanske tre toaletter. Min kompis, vars barn är en av dessa nästan hundra, säger att personal redan börjat sjukskriva sig. Ljudnivån är omänsklig. Barn som har extra svårt för stoj och stök drar sig undan och hamnar utanför.

”Jag vill inte ha det såhär”, säger jag till min man och pratar vidare om att vi måste flytta ut på landet och sätta ungarna i någon liten byskola i skogen. Eller så bor vi kvar och tar fajten, blir några av de föräldrar som klassas som haverister hos stadens skolchef. Hur gick majoriteten av alla svenska föräldrar med på omänskligt stora barngrupper, slutkörd skolpersonal och en överlag alldeles för stressig arbetsmiljö för våra barn, fem dagar i veckan? Hade vi gått med på det för oss själva?

Var är våra samlade föräldraprotester?

Lärare och annan skolpersonal har slagit larm åtskilliga gånger genom åren. 2012 skrev dåvarande ordförande för Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner i en debattartikel i Svenska Dagbladet: ”En klass med över 25 elever ger inte lärarna en reell möjlighet att finnas till hands för att hjälpa varje elev.”

Inför valet 2014 lovade sossarna mindre skolklasser, men några år senare hade storleken på skolklasser i landet i stället bara ökat. Lärare engagerade i ”Lärarupproret” slog fast på sajten Skolvärlden förra året:

”Svensk skola befinner sig i ett kristillstånd. Vi har barn som gråter i panik över att behöva gå till skolan, barn som är utbrända vid åtta års ålder, barn som inte klarar att sitta i ett klassrum med 28 andra för att de inte kan hålla reda på alla relationer.”

Var är våra samlade föräldraprotester? När jag ser mig omkring ser jag mest föräldrar som slänger in barn i förskola och skola med en naiv tro om att allt flyter och funkar. Sedan tar de upp i sammanhanget banala skitsaker på föräldramöten. Var är vi föräldrar i solidaritet med all skolpersonal som mer eller mindre går sönder för att få ihop dagarna för våra barn? Och var är våra högljudda protester gentemot beslutfattare som fortsätter tycka det är rimligt att tränga ihop alldeles för många barn på alldeles för liten yta med alldeles för hög stress- och ljudnivå som följd? 

Varför nöjer vi oss när vi har makten att tillsammans kräva en helt ny skolreform? Långt ifrån alla har möjlighet att flytta ut på landet och sätta barnen i liten familjär Waldorfskola, men vi beter oss ofta som att så är fallet. Vi beter oss som att det är enskilda individers ansvar att se till att barn och vuxna som jobbar med våra barn tar problemen i egna händer. Det görs anpassningar för elever som far extra illa i kaoset, i stället för att ändra på själva kaoset. 

Svensk skola kan bli den bästa, mest sunda och medmänskliga i hela världen. Vi måste bara börja kräva det.