Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Det får ni tugga i er, Svennebanan-föräldrar

Filipstad.
Foto: Filipstads kommun

I värmländska Filipstad brinner folk verkligen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På bara sex veckor brann ett gäng föräldrar med barn i skolåldern så intensivt att de lyckades samla ihop över 1 000 namnunderskrifter, i en kommun med 10 000 invånare. Detta ledde till att man skrev historia genom att få igenom sin allra första kommunala folkomröstning.

Så vad var det då minst var tionde invånare brann så mycket för att de trots pandemin lyfte arslena ur sofforna och samlade sin kraft till förändring? Ökad sopsortering? En till rondell? Ett eget BB? Nja, de samlade snarare sin kraft mot förändring – mot att låta blanda barn från två olika områden för att minska klyftorna och förbättra integrationen. 

Folkomröstningen är dock uppskjuten till efter att barnen redan börjat och gått en bra bit in i höstterminen i år, och de oroliga svennebanan-föräldrarna i Filipstad tycks få tugga i sig att deras ungar Lancelot och Cassandra dagligen tvingas interagera med barn med annan hud- och hårfärg.

Som ett av de där barnen som växte upp i ett homogent svennebanan-sömnpillerdis kan jag känna deras panik inpå skinnet. Vi åt gärna kebabpizza på lokala haket men vi kände inga som hade föräldrar som drev pizzeria. Jag gick på en mellan- och högstadieskola med hundratals elever, utan en enda person med invandrarbakgrund. Om jag minns rätt fanns en adopterad person, som var svart. Hen gick under det helt normaliserade smeknamnet ”n-ordet-xxx” (n-ordet alltså uttalat i sin ocensurerade form följt av personens förnamn). Man kallade den här eleven det öppet, inför vuxen skolpersonal som i alla fall aldrig jag såg eller hörde reagera.

Mina år i det homogena radhus- och villaområdet gav mig den mest deprimerande och emotionellt fattiga tiden i livet hittills.

Detta är över tjugo år sedan men när jag läser om de upprörda familjerna i Filipstad (Aftonbladet, 2 april) kan jag först inte riktigt ta in att tiden verkar ha stannat, inte minst i de på många sätt bortglömda småorterna där missnöjet över att just vara bortglömd och nedprioriterad av folkvalda vuxit till en helt öppen galenskap.

Ja, det är galet att på fullaste allvar dra alla elever (barn) med en annan hudfärg, bakgrund och religion än sin egen över samma fintandade kam. Att man på allvar är så rädd för att ens barn ska möta andra människor, med andra livserfarenheter än de gemensamma på den homogena Bullerbygatan, att man samlar namnunderskrifter för att stoppa det mötet.

Integration är inte alltid lätt. Men det är inte barn som gör det svårt, utan allra mest vuxnas enträgna fördomar.

Mina år i det homogena radhus- och villaområdet i småstadens utkant gav mig den mest deprimerande och emotionellt fattiga tiden i livet hittills. Mitt starkaste minne är inte de andra barnen som äskade kebabpizza men aldrig riktigt pratade med den som bakade pizzan, mitt starkaste minne är de vuxnas paniska rädsla för allt som avvek från den egna klaustrofobiska världsbilden.

I det tillståndet frodades normaliseringen av rasism och gör så än i dag; där både tid och luft tycks ha stått stilla i decennier. Där man blir så empatiskt avtrubbad att man utan problem ger rasbiologiska idéer ett ansikte, gärna också i tidningen.

Sen köper man en kebabpizza av någon vars ungar man inte vill ska sparka boll med ens egna barn.