Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Sluta utnyttja de utsatta barnen i sociala medier

Numera är det en helt normaliserad grej att bli använd som sina föräldrars ”content” på sociala medier, skriver Expressens kolumnist Cissi Wallin.Foto: Colourbox

Som en person med så kallad bokstavsdiagnos är jag väldigt tacksam över att ha vuxit upp i en tid före sociala medier. Jag hade nämligen turen att själv kunna välja att prata öppet om min ADHD.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Annat är det för dagens barn och tonåringar. Numera är det nämligen en helt normaliserad grej att bli använd som sina föräldrars ”content” på sociala medier. Det finns i dag oräkneliga konton som heter något i stil med ”npf-mamman”, ”autismfamiljen” och ”adhd-förälder”. Hundratals, ibland tusentals människor bjuds på öppenhjärtiga detaljer om vederbörandes barn och dessa barns neuropsykiatriska diagnoser. Man vill berätta om sitt liv och sin verklighet, för det är så vi gör dessa dagar. Men man är också beredd att helt förbise sitt barns rätt till basal integritet.

Innan jag fortsätter moralisera måste jag först säga att jag själv exponerat mina barn, framför allt min äldsta, alltför frikostigt på nätet. Jag drogs med, var nybliven förstagångsförälder och tappade det lilla omdöme jag hade i en tid av naivitet. Jag trodde att det var harmlöst att öppenhjärtigt berätta i blogg och på sociala medier om hans personlighet, egenheter och annat som aldrig borde exponerats där.

När jag fick mitt andra barn visste jag bättre. Men det var först när min äldsta uttryckligen sa ”mamma, jag vill inte vara med på kort som alla kan se” som det brände till. Skammen sköljde över mig.

Hur har jag kunnat ta för givet att hans integritet har överseende med mitt gränslösa behov av öppenhet?

Och det är just gränslöshet omdöpt till öppenhet som nu dominerar sociala medier. Jag går in på några olika konton på Instagram som nischat sig på att skildra hur det är att ha barn med olika diagnoser. Intentionen är garanterat god, men gränserna verkar flyttas snabbt. Mest transparent förälder vinner!

Hur kändes det för barnet?

Jag går in på ett Instagramkonto som drivs av en mamma till två barn med ADHD och autism. Hon har lagt upp en ansiktsbild på ena barnet, med en text om hur det kändes för henne när hen var på väg att bli placerad i familjehem. Hur kändes det för barnet? Att bli exponerad på det sättet, från ett så skört och också – privat tillfälle i sin barndom? Det framgår inte. En annan mamma som har ett likande konto har också en podd på samma tema. Hennes barn är fullt synligt med namn och bild, och hon skriver bland annat om hur hen vissa dagar säger att hen vill dö. Ett tredje konto med över 6 000 följare visar ocensurerat upp sina två små barn med autism. Följarna får detaljerad information om barnens svårigheter, utbrott och kamp. Det illustreras av bilder och filmklipp på stunder som man på alla sätt önskar hade fått vara familjens privata. Men nu sker allt inför storpublik och barnens verklighet blir till... content. 

Vad är det annars? Varför vill man annars bjuda internet på för alltid offentlig spridning av det här? Hur blev vikten av att bryta stigman plötsligt vikten av att bygga identitet och någon slags karriär på det man kallar ”sharenting” (att föräldrar delar gränslöst om sina barn på nätet)? Hur är lille Pelles autism, där Pelle får agera huvudroll i ett drama han själv inte samtyckt till, legitim folkbildning eller aktivism?

Vi hjälper inte barn med npf-diagnoser genom att använda deras kamp som ofiltrerat content i sociala medier.  Vi kränker bara deras redan sköra rätt till någon som helst personlig integritet.

Allt i den gränslösa öppenhetens namn.