Cissi Wallin

Programmet ”Transbarnen” är omskakande att se

Leo är ett av 12 barn som fått allvarliga biverkningar efter vård för diagnosen könsdysfori i Stockholm • ur ”Uppdrag granskning”
Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL

Vi är många som larmat om en kommande svensk vårdskandal. Nu är den här.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Leo, född flicka men som nu identifierar sig som pojke började få stopphormoner som elvaåring. Fem år senare har han stannat i växten, diagnostiserats med benskörhet och fått förändringar på sina ryggkotor. Det får han leva med resten av sitt liv.

Idag släpptes ett nytt avsnitt av ”Uppdrag Granskning” i SVT där vi bland annat får möta Leo och hans familj. Hans mamma säger att hon litade på vad vården sa, för det är ju vad vi alla vill göra. Hennes ångest och desperation skär garanterat i hjärtat hos varenda förälder som tittar, för det är varje mammas och pappas mardröm att söka vård för sitt barn och hamna i en regelrätt vårdskandal med mörkläggningar och ovilja att ta ansvar för det man ställt till med.

Programmet ”Transbarnen” är överlag omskakande att se. Läkarkåren verkar famla i blindo, rädda för repressalier av den aktivistiska kraft som tydligt även finns inom vården. En läkare, den enda som till slut informerar Leos föräldrar om riskerna med behandlingen får själv en anmälan på sig internt.

Lobbyorganisationer och andra aktivister upprepar som ett mantra: ”prata mindre om riskerna med transvården, mer om transfobi”. Frågan om man inte kan och bör göra både och, den ställs aldrig.

De senaste fem åren har cirka 440 barn i Sverige fått behandling med stopphormoner. Nu står föräldrar runtom i Sverige med tonårsbarn och unga vuxna med fysiska och psykiska men för livet. Barn, vuxna, familjer ingen riktigt verkar vilja ta ansvar för.

Jag slogs av hur all form av kritiskt tänkande avfärdades

Barnläkaren Mats Reimer har under flera år skrivit om bristerna och riskerna inom den svenska vården för barn och unga som säger sig vara födda i fel kropp. Han har, precis som oss andra som velat problematisera den enorma ökning av främst biologiska flickor som vill bli pojkar, kallats för allt från ”fobisk” till ”hatisk”.

Vad är det då han säger? Att man inte ska stressa minderåriga och deras familjer till att ta livsavgörande och oåterkalleliga beslut om sina kroppar; framför allt inte när det saknas tillräcklig evidens för att starka hormonbehandlingar på barn faktiskt får dem att må bättre på sikt. Och Mats Reimer har haft rätt hela tiden, för i våras gick Astrid Lindgrens barnsjukhus ut med att de slutar ge hormonbehandling till minderåriga, just eftersom det saknas kunskap om långtidseffekterna av behandlingen.

Reaktionerna blev starka. Upprörda föräldrar krävde att deras barn, ofta i mellanstadieåldern skulle kunna fortsätta få dessa hormoner som blockerar, alltså pausar puberteten. Jag följde debatten på många ställen på nätet och slogs av hur all form av kritiskt tänkande avfärdades. Det blev så tydligt, och det blir återigen så tydligt när jag ser senaste programmet av ”Uppdrag Granskning” – en desperat skara föräldrar med barn som mår dåligt har vaggats in i ett farligt och falskt löfte av svensk vård, av svenska politiker. 

Baksidorna och den betydligt mer nyanserade verkligheten har ingen riktigt velat ta ansvar för. Det har fått förödande konsekvenser.

Det kommer fortsätta få förödande konsekvenser om inte fler inom såväl vården som politiken börjar ta fakta och forskning på större allvar än populism och aktivism.


LÄS MER: Leo fick skador – fyra år efter hormonbehandling