Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

När slutade svenska kvinnor att kämpa?

Ungefär halva Grupp 8 fotograferad för Dagens Nyheter våren 1970, som del i artikelserie om ”den nya kvinnorevolten”. Ett av kraven var ”vettig barnomsorg”. 52 år senare undrar Expressens Cissi Wallin om svenska kvinnor inte längre orkar kämpa för ett bättre och mer jämställt samhälle.
Foto: BRITT GISSELGÅRD

Har svenska kvinnor ingen kamp i sig?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Frågan är så klart gravt generaliserande. Men när jag tittar på nyhetsflödet från Polen från januari, när landets regering klubbade igenom ett i praktiken totalt abortförbud och miljontals kvinnor tog över gatorna, eller när jag ser nyhetsinslag från Turkiet som visar helgens massdemonstrationer, så förundras jag ännu mer.

Det är alltså turkiska kvinnor som trots pandemin, ofta iklädda munskydd, går ut i samlad trupp för att protestera mot att landet just beslutat att dra sig ur Europarådets kvinnofridskonvention... När jag ser dessa bilder kan jag inte sluta tänka på varför vi inte kan... Varför vi inte bara gör detsamma, här?

Jodå, här har vi också mycket att gå kvinna (och man) ur huse och protestera mot. Var tredje vecka mördas en kvinna i Sverige, av en man hon har eller haft en relation med. Nästan inga våldtäktsmän döms i Sverige, och om de väl döms är straffen hånfullt låga. Svensk vård för kvinnor är en annan sak; inte minst förlossningsvården går på knäna. Sjukvårdspersonal larmar gång på gång om hur patientsäkerheten är rejält hotad. Flera mammor och bebisar har redan dött för att svensk vård är så bantad, pressad och ”effektiviserad”. Vi har ett stort problem med hedersvåld och könsstympning av flickor och kvinnor, ”balkongfall” och ”oskuldsoperationer”.

Vi har vaggats in i hashtag-ställningstagandets slöa passivitet.

Vi reagerar absolut mot mycket av detta vansinne – med olika hashtags på sociala medier, och det gjorde vi också före pandemin. Men varför organiserar vi oss inte mer, bättre, ens kännbart mycket för rättvisa och jämlikhet? Varför har svenskar så svårt att lyfta röva ur soffan och gå ut på gatorna, om man då inte råkar vara en tossig antivaxxer som tror 5G är satan?

Är det den svenska individualismen? Eller den oproportionerlig starka rädslan för att framstå som ”besvärlig”? Kollektiv social fobi?

Vad händer annars i detta hörn av världen där man gärna reagerar men ogärna agerar? En gång var jag med och arrangerade en stor demonstration, det var 2014 och vi var ett ganska brokigt gäng som ville gå samman och unisont kräva att Sverige skulle få en samtyckeslag, vilket senare också skedde. Men vägen dit kantades av att oklara personkonflikter hos arrangörer och talare blossade upp och tog enormt stor plats. Den personliga prestigen tycktes plötsligt större än det betydligt viktigare gemensamma målet.

Jag tror inte kvinnor i allmänhet, eller svenska kvinnor i synnerhet, är mer angelägna om att tjafsa än enas. Jag tror väl bara ... att vi blivit lata och lurade i decennier; av den svenska självbilden av jämlikheten och rättvisans paradis. Vi har aldrig riskerat att fängslas för våra åsikter, eller stenas på torget när vi gör uppror. Vi har vaggats in i hashtag-ställningstagandets slöa passivitet, att se självklara feministiska budskap på affischer man ramar in över sängen som aktivism, och också: vända andra kinden till när en kvinnlig kollega blir sexuellt trakasserad av en man på jobbet. Han är ju ändå ganska trevlig och orka framstå som ”bråkigt fruntimmer”.

Sverige har ändå en lång historia av kampanda och solidaritet. Men historielösheten tog väl över och numera är den identitetspolitiska poseringen i sociala medier viktigare än gemensam och unison kamp.

Som någon klok människa sa: ”kvinnor skulle kunna förändra världen imorrn, bara vi gick samman”. Klockan tickar och röva har domnat i soffan.