Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Kvinnorna håller inte käften – det ruckar hela bygget

En av dem som träder fram i TV4-programmet Kalla fakta är Sahar, som själv blev polisanmäld när hon berättade att hon blivit sexuellt trakasserad.
Foto: Kalla fakta

Det känns som att vi befinner oss i en brytpunkt. En förvirrad, laddad och framtidsavgörande brytpunkt. För aldrig förr har väl människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet i den utsträckning som sker nu vågat bryta tystnadskultur, och blåsa i den där visselpipan som får en att frysa till.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det senaste avsnittet av Kalla fakta i TV4 är något av det mest omskakande jag sett sedan Uppdrag granskning avslöjade ”Bjästafallet” för över tio år sedan. Då handlade det om unga tjejer som blivit hatade, hotade och utfrysta av i stort sett ett helt samhälle för att de anmält en populär tonårskille för övergrepp. Senaste Kalla fakta handlar om två kvinnor som straffas och tillslut tvingats bort från polismyndigheten, efter att ha vittnat om sexism och övergrepp inom kåren.

Häromveckan skrev min kollega Irena Pozar här i Expressen om den nya appen Clubhouse, där några kvinnor nyligen berättat öppet om en halvkänd man och hur han utsatt dem på olika sätt. Irena skrev några rader som etsade sig fast i mig, för att de säger så oerhört mycket om tiden vi befinner oss i: ”Det som däremot är konstigt, eller framför allt sorgligt, är hur lätt vi vänder diskussionen till att handla om vad som får sägas, när och var – i stället för att stanna upp och reflektera över vad det är vi just har hört.”

Stora delar av den svenska mentaliteten bygger på att man håller käften.

Det är som att vi rattat in två vitt skilda frekvenser på FM-bandet samtidigt. Den ena där tjejer och kvinnor tillslut orkar och vågar berätta om sin utsatthet, om maktmissbruk, övergrepp och hur de känt sig tvingade att vara tysta, ibland i åratal. Den andra frekvensen sänder återkommande moraliserande och förfasande över ”folkdomstolar”, att dessa vittnesmål om maktmissbruk ”gått för långt” och så vidare.

Den saknade länken tycks vara någon form av basal förståelse och analys kring just; varför. Varför väljer allt fler framför allt kvinnor att berätta om sådant de råkat ut för? Och vad hände med det gamla nötta uttrycket: ”skjut inte budbäraren”?

Förvirringen och paniken just ju verkar bestå i att inte veta hur sjutton man ska hantera alla dessa kvinnor som plötsligt slutat vara tysta, och i stället tar sats och nyttjar sin rätt att beskriva sin verklighet. För det ruckar hela bygget. Stora delar av den svenska mentaliteten bygger på att man håller käften. Den som bryter det heliga tystnadskravet och ställer till med dålig stämning ses på som något i paritet med landsförrädare. Addera kraven på den kvinnliga delen av befolkningen att ”kunna ta lite skämt” eller ”uppskatta en komplimang” (det brukar heta så om oönskade äckliga kommentarer och närmanden) och receptet för en briserande bomb är klart.

Vem kan leva under de premisserna? Oavsett hur mycket omgivningen envisas med att kalla det ”förtal”, ”drev” och pekar ut kvinnan som berättar som det egentliga problemet. För vi kan väl ändå inte tro att vi kan fortsätta leva i en förvirrande verklighet – där vi å ena sidan ramar in Astrid Lindgren-citat om att vara modig och sätter upp på väggen, samtidigt som vi straffar de modigaste helt skoningslöst?


LÄS MER: De slog larm om kränkningar – poliskollegorna hämnades 

LÄS MER: Irena Pozar: Som kvinna ville jag gråta av frustration