Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Det kommunala badhuset – ett vuxendagis för män

Att kvinnor och män ska få enskilda tider i våra badhus tycks splittra landet i två skyttegravar, skriver Cissi Wallin. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Foto: KOKPUNKTEN

Det finns nästan inget som väcker den svenska lilla vreden lika mycket som frågan om könsseparata badtider.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att kvinnor och män ska få enskilda tider i våra badhus tycks splittra landet i två skyttegravar. Olika röststarka debattörer gapar om ”farlig segregering”, som att det bara är förtyckta muslimska småflickor som missunnas att interageras med killar och män i badshorts. Själv behövde jag två timmar på lokala badhuset för att aldrig mer vilja dela offentliga våtutrymmen med män.

Det var en lördag för några månader sedan och jag fick den något impulsiva idén att besöka badet några kvarter bort. Mardrömmen började redan i kassan. En pappa i 40-årsåldern med fotbollshalsduk och stirrig blick gapade och skrek på den stackars kassörskan, för att hon inte kunde trolla fram en snorkel åt honom och hans son.

Väl inne i simhallen möttes jag av anarki och kaos, och det var inte kvinnorna som låg bakom. På solstol efter solstol låg pojkar och män bresandes och brölandes, medan deras chipssmulor och tåbira möttes i en sörja på klinkergolvet. Jag hann inte ta många steg innan jag hörde en upprörd kvinnoröst, för bakom mig höll några tonårskillar på att daska jämnåriga tjejer i rumpan med snurrade handdukar. Men det lilla spexet överröstades snabbt av ett ännu högre ljud – av en fotbollsmatch. En medelålders man i knallgula badshorts hade misstagit badhuset för en sportbar, eller snarare: skapat en egen sportbar bestående sin laptop med något derby på maxvolym.

Andra medelålders män flockades snabbt kring hans mobila lilla ”O’Learys’s” och beklagade sig högljutt över att man inte fick ”ta sig en kall bärs” inne i simhallen.

Jag sicksackade mig fram till den del av bassängen som var vigd åt motionssim, tänkte att det skulle bli skönt att ta några längder. Det tyckte tydligen tre vuxna karlar också, som dessutom envisades med att simma någon egensnickrad variant av ryggsim, en flaxande rytmik som skickade mindre tsunamivågor över bassängen. Två gånger bad jag dessa entusiaster simma lite mindre aggressivt, efter att ha fått en yvig väderkvarns-arm rakt i pannan. Sedan gav jag upp och bestämde mig för att njuta av bubbelpoolen i stället.

Det ville tydligen också gänget i Jockes svensexa. Fem svettiga snubbar i min ålder med några för många starköl innanför västen hade tagit jacuzzin i besittning, medan sura tanter i badmössa stod med armarna i kors och köade. Det verkade dock inte bekomna Jockes svensexa, som byggt en långvarig mänsklig köttgryta av tribaltatueringar, hårvax och alkoholdimma.

Jag blickade ut över den kommunala badinrättningen och insåg att jag befann mig på ett vuxendagis för män, många med till synes total övertygelse om att de ägde varenda centimeter av lokalen. Och överallt: kvinnor och barn som försökte navigera mellan bröl, sexism och fysisk ockupation. 

Och i just det ögonblicket insåg jag att könsseparata badtider klättrat blixtsnabbt på min lista över hjärtefrågor. Numer drömmer jag om mansfria badmiljöer där man kan simma, bubbla och ladda batterierna utan stök, odör och bröl. Ett litet paradis där man visar basal hänsyn, duschar innan man kliver ner i bassängen och inte blandar ihop badhus med finlandsfärja.

Könsseparata badtider är ingen ”farlig segregering”, det är en ren nödvändighet för att kvinnor inte ska börja begå impulsiva hatbrott mot män i grälla badshorts.