Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Identitetspolitiken tar fram det sämsta ur människor

Frågan om kulturministerns dreadlocks skulle vara det man kallar kulturell appropriering tog stor plats framför allt på sociala medier, skriver Cissi Wallin.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Transaktivisten Aleksa Lundberg intervjuad i SVT:s Uppdrag granskning.Foto: SVT

En svart kompis får ofta mejl från främlingar som sett henne i sociala medier.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De vill veta om hon tycker att man som icke-svart ska få ha en tanke eller åsikt i frågor som de menar enbart tillhör svarta. Eller så vill de bara ha hennes godkännande att skaffa en viss frisyr. Hon är urless på det.

”Varför i helvete skriver ängsliga vita brudar till mig och frågar om jag tycker det är okej att de skaffar dreadlocks?”

Hon har viktigare saker för sig. Att bekämpa den rasism hon tvingas utstå i sin vardag, till exempel.

Vad händer egentligen med debattklimatet, kanske hela samhällsklimatet när vi intensivt polisar varann i vem som har mest rätt att överhuvudtaget uttrycka åsikter i olika frågor? Det har länge pratats om identitetspolitik, men har vi nu på riktigt börjat se de sämsta effekterna av den? Jag tror vi står i en brytpunkt. Nu kanske det inte går att bli mer ängslig?

Jag tänker på transaktivisten Aleksa Lundberg, som just straffades och frystes ut från delar av hbtq-communityt när hon vågade kliva fram i media och berätta om sin inte enbart rosenskimrande resa som transperson. Man tyckte att hon var en ”svikare”. Såpass att hon skulle frysas ut, baktalas och till och med hotas.

Frågan om Amanda Linds dreadlocks tog större plats än jag ofta sett frågan om strukturell rasism ta.

Jag tänker på de inom vänstern som lyft frågan om hedersförtryck. Man säger att de spär på rasism, i stort sett automatiskt bara genom att nämna frågan.

Jag tänker på debatten som uppstod när kulturminister Amanda Lind tillträdde – om att hennes dreadlocks skulle vara det man kallar kulturell appropriering. Den frågan tog stor plats framför allt på sociala medier. Större plats än jag ofta sett frågan om strukturell rasism ta, i samma läger.

Och nyligen blossade en liknande debatt upp igen, efter att Göteborgs-Posten granskade Allmänna Arvsfonden och menade att de finansierar meningslös identitetspolitik. Bland annat genom antirasistiska organisationen Teskedsorden som i sitt test ”Rassekollen” fastlår att frisyren dreadlocks på vita personer är rasism. Teskedsorden hotade i sin tur med att bussa sina advokater på G-P och så var debatt-cirkusen igång.

Numera dras kortet ”tolkningsföreträde” fram snabbare än någon ens hunnit börja utforska en tanke.

Fixeringen vid detaljerna som troligtvis inte är avgörande, och fixeringen vid vem som ska få ”äga” och tycka vad utan att stöta sig med någon annan, gör uppenbarligen folk helt utmattade. Det är svårt att göra rätt när det samtida debattklimatet lämnar så otroligt lite utrymme för att överhuvudtaget tänka olika. I det klimatet orkar man inte ens brinna för en hjärtefråga, för då finns det alltid någon som snabbt ska tala om för en att man brinner på fel sätt. Eller menar att man måste brinna för allt på samma gång. Annars är det som att ens engagemang inte betyder någonting alls.

De som gör något granskas och straffas mer än de som inte gör ett skit.

I de politiska debatterna låter det allt oftare att vi ska ”lyssna och backa”, för numera dras kortet ”tolkningsföreträde” fram snabbare än någon ens hunnit börja utforska en tanke. Och stora delar av den viktiga politiska debatten handlar om vem som egentligen bör få engagera sig i vilka frågor, baserat på det folk kan se på en utifrån.

I podden ”P3 Dystopia” pratar man om det, i ett av deras mest uppmärksammade avsnitt som just har titeln ”Identitetspolitik”. Det pratas i podden om samtidens ständiga jämförande och positionerande kring olika gruppers olika förtryck, om att det för oss närmre och närmre ett rasbiologiskt tänk. Och det pratas om att ängsligheten och polisandet kring vem som bör få göra och tycka vad, mest av allt hindrar verklig förbättring. För alla.

Hur kommer nästa generation ens kunna förändra någonting, när ens personliga varumärke och identitets-hangup uppenbart står över all samverkan för ett bättre samhälle, för alla som trängs i det.

 

LÄS MER: Cissi Wallin: Vem bryr sig om kvinnan och hennes trauma? 

LÄS MER: Sverigebilden före corona – sexet, spriten och humanismen