Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

I Sverige stämplas sjuka människor som kriminella

”Hur långt kan ett stigma gå, när vi som samhälle såväl demoniserar som avhumaniserar en grupp sjuka individer med stort vårdbehov?” skriver Cissi Wallin.
Foto: Colourbox / Colourbox

En person i min närhet kunde varit död. Han var så kallad pundare och i Sverige straffar vi pundare mer än vi hjälper de som fastnat i drogmissbrukets klor.

Men min vän hade tur. Han fick behandling i stället för fängelse och i dag är han en ren småbarnspappa som kör Volvo och äter fredagstacos.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Långt ifrån alla har den turen. Sverige är numera sämst i hela Europa på att hålla liv i folk som knarkar, visar en färsk rapport från EU:s drogbyrå EMCDDA. Samtidigt har användandet av knark och narkotikaklassade receptbelagda läkemedel ökat. Och vår socialminister Lena Hallengren vägrar utreda delar av vår svenska drogpolitik. Till exempel vilken effekt avkriminalisering av att ha knark i blodet skulle innebära. Eller på klarspråk: hur många liv det skulle rädda. 

Sjuka människor stämplas ännu skoningslöst som kriminella. Samtidigt i vårt hörn av världen har vi totalt normaliserat att supa skallen i bitar varje helg, men drar fram den stora moralismen när någon ”är en knarkare!”.

Jag lovar, du känner flera knarkare. Människor i desperat behov av hjälp men på grund av det enorma stigmat inte vågar berätta det för dig.

”Vanliga människor”, det man ofta kallar de med jobb, bostad, familj och hobbies som folk har mest knaprar starka narkotikaklassade tabletter, för att orka få ihop livet. Det är tunga sömnmediciner och ångestdämpande, och läkare skriver ut på ett sätt som kan jämföras med närmsta ”kran”. Men när man väl blir beroende och därmed börjar missbruka, då vågar man inte söka hjälp. För då är man som bekant kriminell. 

Urinprov hos snuten, bötfälld, dömd, prick i registret. Stämplad. Exakt hur hjälper det någon?

Vi kanske ska blicka mer mot våra progressiva grannar västerut.

Man kan för övrigt vara totalt emot partyknarkande snorungar som stöder en minst sagt smutsig droghandel där människor far otroligt illa, men samtidigt inte se poängen med polisen ska jaga dem som drar linor på krogen. Förra året slog svenska polisens drogtester rekord, med nästan 40 000 utförda analyser. Trots att flera av världens främsta forskare och andra sakkunniga på ämnet är ense om att det är fel metod, för att minska såväl droganvändning som missbruk.

Hur många timmars polisarbete är 40 000 urinprov på 365 dagar? Kan man lägga dessa tusentals timmar på annat polisiärt arbete, som bevisligen gör samhället tryggare för alla?

Vi kanske ska blicka mer mot våra progressiva grannar västerut. Norge har nyligen ändrat sin narkotikapolitik och lagen därefter. Varför? ”Samhället ska inte straffa sjuka människor. Det är ett grundläggande fel”. Orden kommer från Norges hälsominister.

Du känner garanterat människor med missbruksproblem. Du kanske själv är där. Till skillnad från om du missbrukar alkohol så kommer du i samma stund som du berättar och söker hjälp för ditt narkotikamissbruk stämplas som en brottsling, en farlig kriminell.

Hur långt kan ett stigma gå, när vi som samhälle såväl demoniserar som avhumaniserar en grupp sjuka individer med stort vårdbehov? Väldigt långt, rakt ner i graven, uppenbarligen. 

Allt i den missriktade moralismens namn.