Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Feminism är inte en faddergala för alla

Suffragetterna med Daisy Dugdale i spetsen i London i oktober 1908.Foto: Museum Of London/REX /

Feminismen är inte allt. Inte allt som att feminism måste innefatta att ta hänsyn till och strida för allt och alla.

Men på senare år har den feministiska kampen steg för steg blivit till en tombola där varenda människas personliga önskan välkomnats med öppna armar. Plötsligt är alla orättvisor i världen feminismens sak att lyfta och lösa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vill man som kvinna och feminist enbart fokusera på kampen för kvinnors rättigheter så kallas man numera snabbt för exkluderande, även diskriminerande. Alla ska få vara med i feminismen, oavsett hur lite deras egna övertygelser eller agenda har med feministisk ideologi att göra. 

Några konkreta exempel: på senare år har kvinnoorganisationer, även kvinnojourer börjat släppa in män. Män som tycker feminism också måste fokusera på män. På att se till att män slutar kolla på porr, slutar slå sina flickvänner eller slutar köpa sex. Det ska nu till stor del ligga på kvinnorörelsen att lösa.

Även transfrågan har mer och mer börjat definiera kvinnokamp. Transpersoners rättigheter är självklart jätteviktiga, de som alla andra utsatta grupper ska slippa hat och förtryck. Men personer som levt som män i 30-40 år och förra året började kalla sig kvinnor kan omöjligen veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna. Ändå verkar stora delar av den feministiska agendan handla om dessa personers åsikter om kön och förtryck.

Jag som mångårig hyfsat radikal feminist ser nu hur hela den feministiska rörelsen beter sig enormt ängsligt. Många verkar livrädda för att stämplas som ”exkluderade”, om man inte släpper in varenda röst i vartenda forum. Man vill, på klassiskt kvinnligt manér, ta hänsyn till alla. Man vill behaga alla.

Även personer som vill vika ut sig, sälja smink och promota skönhetsingrepp har fattat att det kan vara ett ”smart karriärdrag” att kalla dessa saker för ”girlpower”. De kallar sin uppenbart så kallade patriarkala pleasing för feminism. Ifrågasätter man är man blixtsnabbt dubbad till ”o-systerlig” och allmänt elak. Inga kritiska frågor får ställas, ingen friktion får uppstå. Alla ska bara vara ”kumbaya”-överens och alla ska få definiera fritt vad feminism är. Oavsett om definitionen är såväl analys- som historielös.

Jag drömmer om en ny våg där tjejer och kvinnor vågar stå upp mer för sin rätt till en egen kamp som handlar om basala rättigheter och möjligheter.

Tillåt mig påminna om att feminism är en ideologi och kamp som syftar till att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Detta är feminism – en kamp för rättvisa. Varken mer, varken mindre.

Feminism är inte en faddergala för alla världens utsatta, inte heller en tombola där man kan kasta ner vad som helst, bara det känns viktigt eller bra för en själv.

Jag drömmer om en ny våg där tjejer och kvinnor vågar stå upp mer för sin rätt till en egen kamp som handlar om basala rättigheter och möjligheter. Sen kommer alltid vi som är feminister göra saker, vara mänskliga människor med olika intressen. För allt en feminist gör är inte feminism.

Så länge man håller sig någorlunda från att agera rent anti-feministiskt är det okej. Men det känns mindre okej att försöka urlaka vår viktiga kvinnokamp, som våra systrar i generationer innan oss krattat för, till något kommersiellt jippo där alla får vara med på precis vilka villkor som helst.