Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

En norsk gränspolis läxade upp mig – det var skönt!

Stefan Löfven meddelade under presskonferensen att försäljning av alkohol kommer förbjudas efter klockan 22, tillföljd av smittspridningen.
Skylt utan för corona-teststation i Sarpsborg.
Foto: TERJE PEDERSEN / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN
Frode Forland, smittskyddsexpert vid Folkehelseinstituttet i Norge.
Foto: Folkehelseinstituttet

Jag tittar på veckans presskonferens med en sammanbiten Stefan Löfven som talar till folket. Det är allvar nu, han spänner blicken i kameran och upprepar de laddade orden. 

Men ändå är det mest som att han bär en enda stor uppgivenhet. Likt en utarbetad rektor som försöker styra upp en urartad stök-skola, men samtidigt är livrädd för att framstå som auktoritär. Då kan ju någon uppleva det som obehagligt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi behöver mer auktoritet nu, här i nationen där helst ingen enskild ska ta taktpinnen utan alla ska känna sig delaktiga i bestämmandet, men ändå inte behöva ta ansvar själv utan kunna lägga den bördan på någon annan. Någon annan, typ en ledare som ändå inte bör vara för bestämd i sitt ledarskap och bestämmande. Det är nästan som att Löfven mellan raderna frågar svenska folket: Vad känner ni? Hur ska vi bry oss just nu egentligen?

Sveriges coronastrategi hittills har varit föremål för livlig debatt över hela världen. Är vår slappa inställning till isolering och ovilja att stänga ner stora delar av samhället ett vinnande koncept i längden, eller har Tegnell och regeringen skickat tusentals människor i döden? Oavsett befinner vi oss i skrivande stund i en snabbt eskalerande andra våg och avsaknaden av auktoritet ligger som en stor förvirrad våt filt över landet konsensus.

Jag var i Norge i slutet av augusti och redan på flygplatsen blev jag stoppad och uppläxad av en barsk norsk gränspolis bakom en glasruta. Det var skönt! Hon berättade tydligt vad jag skulle tänka på och hur jag skulle förhålla mig till de norska coronareglerna.

Här i Sverige frågar man varann i förvirring och försöker hjälpas åt att tyda nya råd, riktlinjer och regler. Får man gå ner på lokala pizzerian och hämta pizza? Kan man ta en kaffe med en vän på ett fik, om det är hyfsat folktomt i övrigt? Är det okej att dra till Ikea precis innan stängning för att köpa en hyllsats? Och varför har inte alla som trängs på bussar och tåg munskydd på sig? Kommer det ett tvång om det snart? Troligtvis inte, eftersom landet konsensus generellt tycks ogilla att jobba med tvång.

Det är som att bara tanken på att någon annan ska beordra vad vi får och inte får göra kränker hela vår frihet som människor, även i en pandemi. Och vad är några tusen döda gamlingar jämfört med kränkt frihet?

Sverige har sedan coronapandemins slog till haft 593 dödsfall per miljon invånare, Norge har haft 52 per miljon. Deras regering och statsepidemiolog har från start kört en mycket mer auktoritär linje, och är det något människor behöver i tider av kris och kaos så är det tydlighet.

Tron på det egna förnuftet och den egna ansvarskänslan är som en religion i Sverige, men så blir vi sekulära om vartannat och går på fest och kramas som om allt är som vanligt. Vi klarar uppenbart inte av frihet under ansvar, när det trots allt är rea på stan och det börjar kännas deppigt hemma i soffan. Jag är inte bättre själv, så länge ingen tar mig i örat och alla caféer och restauranger, shoppingcenter och gym stänger igen ett tag och får konstgjord andning av staten.

Sällan har jag känt mig lika mycket som ett vilset barn i skriande behov av en hård och övertydlig vuxenvärld som dikterar vad som gäller; helt utan utrymme för fri tolkning.

I det här läget behöver Löfven och Tegnell omfamna sina smått diktatoriska sidor och hunsa de förvirrade medborgarna tills vaccinet är här. För vi klarar ju uppenbarligen inte av att hantera detta frihetliga ansvar själva.