Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

En bokstavsdiagnos är inte lösningen på all vilsenhet

”På ett decennium har adhd-, add- och andra neuropsykiatriska diagnoser ökat lavinartat i Sverige”, skriver Cissi Wallin.
Foto: Oksana Bratanova / Oksana Bratanova

Vi lever i en tid då kontroll och identitet verkar vara essentiellt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kontroll över exakt vad vi äter, hur många steg vi tar timma för timma, hur många kalorier vi bränner, hur fertiliteten mår just i dag... Och så identiteterna, etiketterna. Vem är man utan sina etiketter? Menlös, själlös och utanför? Varför verkar annars rekordmånga söka svar inom psykiatrin efter en så kallad npf-diagnos, till exempel adhd? Är det också ett tecken på att man bara måste ha ett svar på ”vem” man är och inbillar sig att det först då går att känna sig lycklig, trygg och kontrollerad?

Häromdan fick affärskvinnan Märta Olausson utmärkelsen ”årets främsta entreprenör i Stockholm”. Hon driver ett av alla privata vårbolag som också har ifrågasatts för sina adhd-utredningar på barn och unga. Och så läser jag i tidningen ETC om 34-åriga Emelie som har en adhd-diagnos hon fått på privat mottagning, men att hon också avverkat sex läkare som alla haft olika syn på hennes problem. Faktum är att Emelies adhd-diagnos ställdes utan att några tester gjordes.

Min egen adhd-utredning tog flera månader. Jag suckade högt över den utdragna processen, men i efterhand kändes det ovärderligt att vården tog sin tid.

Det är över tio år sedan nu. På ett decennium har adhd-, add- och andra neuropsykiatriska diagnoser ökat lavinartat i Sverige. Sedan 2008 har antalet barn och unga som diagnostiserats ökat med 300 procent. Och sedan 2006 har vuxna som knaprar centralstimulantia, alltså främst adhd-medicin, blivit elva gånger fler. Detta trots att evidensen för behandlingen är av låg eller mycket låg kvalitet. Men stora pengar finns att tjäna, och vi som fått medicinerna har inte sällan blivit lovade ”ett helt nytt liv”.

Sedan cyklade jag därifrån och grät, för min identitet var ju fortfarande bara jag och inte fyra bokstäver på ett vitt papper.

Jag gav upp regelbunden medicinering nyss, för kanske femte gången. Biverkningarna var alldeles för svåra, avvägt mot den hjälp pillren gav. Nu tar jag bara Concerta om jag ska sitta på en längre föreläsning, eller klara av en halv dags bil- eller tågresa.

Annars funkar löpträning, mindre socker och striktare sömnrutiner minst lika bra. Minus biverkningarna från helvetet.

Varför jag sökte hjälp för att ta reda på om jag kunde diagnostiseras? Jag hade stora problem med vardagliga saker, inte kopplade till hur jag levde, trauman från barndomen eller liknande. Jag ”scorade” det man kallar full pott på varje adhd-test och resultatet var otvivelaktigt. Sedan cyklade jag därifrån och grät, för min identitet var ju fortfarande bara jag och inte fyra bokstäver på ett vitt papper.

Strax efter det kom den stora vågen, då var- och varannan människa var ”säker” på att man hade adhd. Det började skrivas böcker om ”superkraften” och ett tag intalade jag mig att jag nog också trots allt var Batman. Men det skavde och den konstruerade kontrollen var ändå inte sådan att man kunde lägga in den i någon app i mobilen. Inte heller att känslan av att adhd var en så primär del av min identitet att den kändes rimligt att presentera sig med, överallt. Det var bara... som att få veta att man har diabetes och börjar ta hänsyn till hur det påverkar en mer eller mindre i vardagen, beroende på hur man sköter den.

En bokstavsdiagnos är ingen kostym, inget självklart svar eller lösningen på all oro, ångest och vilsenhet. Vi kanske ska sluta intala både varann och våra barn det, så slipper Emelie och många andra bli utnyttjade av privata vårdgivare som stämplar folk för livet, inte sällan felaktigt.

Att inte ha diagnos men ändå känna sig ”fel” är kanske snarare ett symptom på det snäva, kontrollbesatta samhällsklimatet.


Läs Cissi Wallins reportage om när pandemin kom till Delsbo

Smittan lamslår byn: ”Man kan väl kalla det en jättestor käftsmäll”

Gunvor Åberg, 81, hos sin man Palle, 89, som bor på Månsbackens äldreboende i Delsbo. De har inte kramats sen i april.
Foto: OLLE SPORRONG

”Helt annat jobba hemma i Stockholm”

Pandemin tydliggör skillnaden mellan stad och landsbygd. Gunilla Kindstrand berättar att det är svårt att jobba hemifrån när uppkopplingen är svajig.