Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Den det är mest synd om vinner

”Jag såg förtryck i nästan allt, började alltmer umgås med andra som också såg förtryck i nästan allt”, skriver Cissi Wallin.
Foto: Colourbox

Jag insåg ganska nyligen att jag har varit den där personen andra blivit deprimerade efter att ha pratat i telefon med.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag insåg plötsligt att jag låtit mig smittas av den samtida åkomman glädjedödande. Man blev den som sa, eller i alla fall tänkte att en vän som berättade att hen börjat löpträna ”skammade” oss andra som inte börjat löpträna. Jag letade till och med efter obefintliga ”gamla knäskador” för att kunna vältra mig i gnäll över att egentligen bara vara för lat för att också börja springa. 

Jag var den sanna glädjedödaren som kände mig kränkt och ”exkluderad” om jag blev bjuden på middag och middagsvärden inte kom ihåg att ta hänsyn till min tillfälliga kosthållning. Jag såg förtryck i nästan allt, började alltmer umgås med andra som också såg förtryck i nästan allt. Andra människors flåsiga och ytliga lycka saknade ”klassanalys”, en flirtig gubbe i kassan på Pressbyrån var ”ett sexistiskt as”. Någon som stirrade lite för länge (antagligen för att man hade lila hår) utsatte en för obehag och otrygghet. Det tog aldrig slut; letandet efter att ständigt döda vardagens potentiella lilla glädje, och istället vältra sig i en känsla av att man hade en gåva från Gud: att se orättvisor, dolt förtryck och härskartekniker i livets alla situationer.

Att ständigt vara lite mer utsatt och otursförföljd än alla andra.

Men så gav livet två vilda barn och en mamma som dog i cancer, och vips så började jag löpträna, le åt gubben bakom kassan som flirtade och ta med min egen neurotiska specialkost på middagsbjudningar.

Precis som en nykter missbrukare blir man väldigt bra på att se sina gamla mönster hos andra.

Jag var befriad, livets verkliga glädje, sorg och brokiga strävan hade slagit mig i huvudet med en obarmhärtigt terapeutisk spikklubba. Men precis som en nykter missbrukare blir man väldigt bra på att se sina gamla mönster hos andra. Plötsligt befann jag mig i en ny slags livskris där jag upptäckte outhärdliga glädjedödare åt alla väderstreck. En sådan gammal bekant, eller i värsta fall vän man kan prata en halvtimma i telefon med och efter det hamna som i en mörk glädjelös grop. Ibland sitter det i i flera dagar. Återfallet, att se en bild på en gladlynt löpare i sociala medier och känna sig ”hetsad” och misslyckad.

Nu har forskare kommit fram till att detta är en personlighetstyp – ”Tendency for Interpersonal Victimhood (TIV)”. Fritt översatt till svenska: alltid mest synd om. Amerikanska psykdoktorn Scott Kauffman fastslog nyligen att vissa personer kan utveckla denna personlighetstyp helt utan att ha utsatts för trauma eller reellt offerskap i livet. Det spelar ingen roll, man är ändå alltid det främsta offret och andra har en återkommande agenda att förpesta ens tillvaro.

Alltid mest synd om-personen vinner i dagens klimat, inte minst på sociala medier, massor av sympatier, omhuldade och uppmärksamhet. Ingen friktion får tillåtas, världen ska rullas in i bubbelplast och minsta kritiska fråga om joggingkompisens hurtiga pepp-sms verkligen var ett ”skammande kroppshets” uppfattas som ”problematiskt skuldbeläggande”. Ett filmklipp på någon som joggar måste rentav förses med en triggervarning.

Annars kan man ju börja tvångs-jogga helt okontrollerat och alla vet ju att projicerad psykisk ohälsa mår bättre av att ältas i sociala medier än svettas ut på en joggingtur i solen.