Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cissi Wallin

Att anmäla våldtäkt – som att rispa i ett blödande sår

I Sverige får kvinnan som anmäler att hon utsatts för våldtäkt ”berätta detaljerat om övergreppet gång på gång”, skriver Cissi Wallin. ”Det är som att rispa i ett blödande sår igen och igen.”
Foto: EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Den här texten handlar om Lisa.

Lisa är ingen verklig person, men hon är en sammanfattning av alla de hundratals kvinnor jag pratat med genom åren. Lisa är som ett tvärsnitt av den svenska kvinnan som blir våldtagen och anmäler det till polisen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lisa försöker ringa polisen för att anmäla övergreppet hon utsatts för. Men eftersom kvinnor som anmäler sexualbrott sällan ringer under pågående brott säger den som svarar hos 112 att Lisa får ringa polisens nummer 11414 i stället.

Lisa ringer 11414 och får stå en, två timmar i telefonkö. När hon väl kommer fram får hon prata med en person som inte verkar ha någon form av träning i att möta just sexualbrottsoffer. Vi jämför det med England och då framför allt London där alla kvinnor som ringer och anmäler sexualbrott kopplas till specialutbildade kommissarier i ärendet. Men i Sverige får Lisa prata med vemsomhelst som kanske aldrig fått någon internutbildning i hur man bäst ställer empatiska och korrekta frågor till någon som anmäler våldtäkt. Lisa får frågor hon upplever som både irrelevanta och kränkande.

I London ställer de specialutbildade poliserna bara fyra frågor

Lisa hör sedan ingenting på mycket länge. Eller, hon får en nedtecknad kopia på sin anmälan hem med posten men hon får ingen återkoppling om polisen ens förhört mannen hon anmält. Inte heller några frågor om de vittnen hon angett men som själva säger att de inte har kontaktats. Lisa kanske inte hör något mer alls, förrän när det några veckor eller månader senare dimper ner ännu ett fönsterkuvert där hon informeras om att anmälan är avskriven och nedlagd ”i brist på bevis”.

Eller så kallas Lisa till ett förhör på sin polisstation. Där får hon berätta precis samma sak hon redan sagt på telefon. Tillbaka till London, vars poliser specialutbildade i sexualbrott i stället bara ställer fyra frågor när de pratar med den anmälande kvinnan första gången: vad, när, hur och vem? Sedan får kvinnan redogöra allt i sin helhet en enda gång på polisstationen, vilket är det förhör som filmas och sedan visas i en eventuell rättegång.

Lisa i Sverige däremot; hon får berätta detaljerat om övergreppet gång på gång för svenska polisen. Det är som att rispa i ett blödande sår igen och igen.

Har Lisa tur och bor i Stockholm finns landets enda akutvårdsmottagning för våldtagna där. I England finns liknande mottagningar på flera orter, men i Göteborg och Malmö och alla andra svenska städer körs våldtagna kvinnor till vanliga akutmottagningen, där de kan bli sittande ihop med gapiga fyllon och gråtande barn i timmar innan de blir undersökta.

I London kommer även specialutbildad polis ut till brottsplatsen, om en våldtagen kvinna anmäler precis efteråt, och tar med sig ett så kallat rape kit som används för att säkra bevis på plats. I Sverige vittnar Lisa om att hon ombeds av polisen att ta sig själv till närmsta polisstation eller sjukhus. Det slutar inte sällan med att Lisa i stället bara åker hem och skrubbar hela kroppen i duschen. Ingen från den svenska polisen har ju sagt åt henne att det är viktigt att låta sig undersökas av läkare, som de kan köra henne till, innan hon duschar bort eventuella bevis.

Hade Lisa bott i London hade hon kanske orkat och vågat anmäla om hon blir utsatt igen. Nu bor hon i Sverige där polisen och vården har uppenbart stora brister i kunskap, bemötande och resurser gentemot våldtagna.