Cissi Wallin
Hon släppte precis en bok om hur världskändisen Julian Assange enligt Ardin utsatte henne för ett sexuellt övergrepp för drygt tio år sedan, och berättar först nu öppet om hur detta påverkat hela hennes liv.
Och visst ska vi lyssna på brottsoffer som berättar? Rådande konsensus i detta, på papperet rättvisans land säger ju så, manar oss att respektera och tro på visselblåsare som orkar och vågar kliva fram. Man kan till och med vinna priser för sådant.
Men verkligheten då? I dagarna har sociala medier bjudit på att ett antal högt uppsatta personer strösslat misstro och rena hån mot Anna Ardin. Och det är inte bara män som tycks ha som standard att håna kvinnor som berättar om övergrepp som ger sig på Ardin, det är även kvinnor inom etablissemanget som tar tillfället i akt – att trampa på en annan kvinna som blottar något av det svåraste en människa kan blotta.
Det är med gapande mun jag läser hur Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg öppet på Twitter menar att Ardin ”gör karriär” på att påstå (underförstått: hitta på) att hon skulle blivit utsatt för sexuella övergrepp.
Före detta moderatledaren Anna Kinberg Batra stöttar och försvarar en tweet av en Katarina som skriver den häpnadsväckande meningen: ”Varför ville Assange ens ha sex med en radikalfeminist?” När Kinberg Batra blir ifrågasatt svarar hon svävande att hon tyckte det fanns en poäng i att ställa frågan.
Hur många tar sig friheten att öppet misstro en man som skrivit en bok om maktmissbruk han råkat ut för?
Frågan om vad? Att kvinnor kan bli utsatta för övergrepp av män de visat intresse för, är kära i eller till och med har en relation med? Om man som före detta riksdagspolitiker på allvar inte redan vet svaret på den frågan börjar jag bli riktigt orolig över vilka vi ger förtroendet att leda landet. Och det som är smärtsamt tydligt är hur kvinnosynen även hos många kvinnor ännu håller oss tillbaka från all form av verklig och viktig förändring. Hur många tar sig friheten att öppet misstro en man som skrivit en bok om maktmissbruk han råkat ut för? Då heter det i stället att han är modig som vågar säga sanningen. Hur många visar sitt tydliga förakt mot en man som berättar om våld och hot han drabbats av? Då pratar nästan alla om att han är viktig och värd att lyssna på.
Varför skulle inte Anna Ardin vara viktig? Hur kan inte ens människor i etablissemangets grädda, som antagligen själva drabbats av knäckande drev, förmå att ställa sig själva frågan: ”Vad i hela världen skulle Anna vinna på att ljuga ihop det här?”
Det räcker att läsa baksidestexten på hennes bok ”I skuggan av Assange: mitt vittnesmål” för att bli övertygad om att detta är en människa som är värd att lyssna på och som dessutom offrat sin frihet för att stå upp för rättvisan.
Det i sig är en handling som alltid borde respekteras. Den handlingen, den uppoffringen för allas vår yttrandefrihet är något av det absolut sista en annan människa bör ta sig friheten att håna, förminska och förvränga. Framförallt inte när vi vid det här laget vet precis vad priset för att berätta kan vara, allra mest om du är kvinna.
Anna Ardin ställde sig i elden för oss alla. Anne, Katarina och Anna borde tacka henne. Inte minst för sina döttrars skull.
