Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Wingårdhs utbyggnad – så anskrämlig att det gör ont

Cecilia Hagen läser Karl Ove Knausgårds senaste roman...
Foto: Thomas Wågström / Oktober forlag
...och betraktar utbyggnaden av Liljevalchs konsthall.
Foto: OLLE SPORRONG

Egentligen borde jag kanske inte skriva om detta. Det är lite som att uttala sig i egen sak, och har jag lärt mig något av det jag ägnat mig åt det senaste halvseklet eller mer, så är det att har man en medial plattform att bre ut sig på, då är det en dödssynd att göra just detta: yttra sig i ett ämne man kan dra personliga fördelar av. Eller anses det numera som fullt legitimt?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Oavsett vilket, nu nämner jag det bara som hastigast och i förbigående: jag tycker att Gert Wingårdhs utbyggnad av Liljevalchs konsthall, som ligger cirka en kilometer ifrån min bostad, är rent ut sagt anskrämlig. Det gör ont i ögonen att titta på den.

Apropå skrivande i stort och journalistik i smått, jag läser just nu Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan. Har aldrig tagit del av något han åstadkommit tidigare, alltså var det hög tid. Inte bara för att han är en anslående stilig herre. (Män får inte kommentera kvinnors yttre, men jag får kommentera mäns.)

Det är inför ett möte i min lokala mycket lilla bokklubb som jag läser boken. Och vid dessa möten förväntas man säga kloka saker om det man tagit del av, något jag är mycket dålig på. Mitt analytiska sinne har aldrig blivit vad det borde ha blivit. Men fuska är jag desto bättre på, följaktligen har jag googlat fram våra fyra största tidningars recensioner av boken. Så att jag inte ska säga fel, så att jag inte missförstått alltför mycket och så att jag ska kunna yttra mig tvärs emot de gängse ståndpunkterna på ett avväpnande och till synes genomtänkt sätt.

Skulle en kriminalreporter kunna mäta sig med en som hade kulturen som sitt fält?

Det visade sig att det fanns en säger en åsikt i boken som alla recensenterna citerade och som även jag noterade särskilt. Det stod om en ganska motbjudande reporter vid namn Jostein att han hade degraderats från kriminalreporter till kulturjournalist. Alla recensenterna var förstås kulturjournalister och förmodligen nu djupt kränkta, kraftigt omskakade vad den egna statusen och självbilden beträffade. Skulle en kriminalreporter kunna mäta sig med en som hade kulturen som sitt fält? Tänkte de allihop även om de på ett eller annat sätt försökte ta loven av denna min och övriga läsares berättigade fördom.

Det finns inga som är så till synes ödmjuka men i själva verket självgott stroppiga som kulturjournalister. Kriminalreportrar är oftast mer grovhuggna slitvargar som inte funderar så mycket över sin plats på rangskalan. Tror jag och vad dessa fördomar avslöjar om mig och mina olika komplex törs jag inte ens tänka på.

Och nu gled jag helt oförhappandes in på den i och för sig skojiga frågesporten Kulturfrågan Kontrapunkt. Den har blivit betydligt lättare den här omgången. Även vi på området halvbildade, säger jag till synes ödmjukt, slår en och annan kulturknutte på fingrarna ibland. Det enda jag kan klaga något lite på i programmet är att de som leder det kunde sluta med att så liksom skojsigt smickra varandra hela tiden och tjata om sina frisyrer. Bäst av alla är förresten Patrik Steorn, han var tidigare bas för Thielska galleriet men har tyvärr flyttat till Göteborg. Han är suverän inom alla de kulturgebit man här bör behärska, såväl konst och musik som litteratur.

Och nu har jag äntligen nått fram till det jag var på väg emot: i söndags var det tre veckor sen jag fick min första dos från Astra Zeneca. Snart är jag en fri människa igen. Tanken svindlar.