Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Vi lite äldre är varken gulliga eller otillräkneliga

”I den något yngre omgivningens ögon har vi uppenbarligen åldrats flera decennier på åtta månader”, skriver Cecilia Hagen. Paret på bilden har ingen koppling till händelserna Expressens krönikör skriver om.
Foto: Colourbox

Det var strålande väder och det var söndag och ungefär hela stan var ute och gick. Alla som anammat restriktionerna, alla som kände att de inte kunde umgås inomhus längre, alla drog längs promenadstråken i täta kluster och vi tre gamla vänner från åren på Journalisthögskolan gjorde detsamma.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En av oss höll hela tiden på att ta bilder med sin mobil, av träd som speglade sig i blanka vattenytor, av löven i sina skiftande hösttoner, av vackra båtar i fjärran. Och så ville hon plötsligt föreviga oss tre tillsammans och raskt kom en frivillig fotograf helt oombedd framstörtande. Och som vi stod där och poserade så avslappnat vi bara kunde hörde vi en replik från en passerande ung kvinna med liten vovves koppel i ena handen och den andra under armen på en prydlig partner. En replik som fick blodet att stelna i våra ådror.

Hon tittade på oss tre och utbrast, helt spontant, utan tillstymmelse till ironi eller elakhet:

– Men så gulligt!

Vi var på vippen att svimma alla tre. Vi? Gulliga? Hur i hela friden har det kommit till detta? Hur kan vi plötsligt uppfattas på detta säkert oavsiktligt men ändå totalt nedsättande och förminskade vis?

Vi kippade efter andan, vi trodde inte våra öron, hade vi varit mitt lilla barnbarn hade vi unisont utbrustit i ”Krinsch, krinsch!”, vi tittade på varandra, men så fullständigt umbärliga och icke alls längre att räkna med såg vi väl ändå inte ut? Som tre liksom gosedjur? Vi väckte alltså ömhet och en vilja att omhänderta på ett försiktigt och hänsynsfullt vis, vi förmodades ha förlorat all initiativkraft, denna vänliga unga dam såg oss som några rara men viljelösa gamlingar som motståndslöst skulle kunna tänkas tas om hand av andra, av yngre, starkare, friskare icke-riskgruppare.

Vi gulliga? Så in i märgen fel hon hade!

Är det på grund av pandemin den där inställningen har uppstått? Att vi lite äldre inte längre kan förväntas vara annat än gulliga och till för att stoppas i säng och bäddas om och kanske få en godnattsaga på sängkanten om vi varit riktigt snälla?

Vi är på intet sätt det bittersta otillräkneliga, passa er!

I den något yngre omgivningens ögon har vi uppenbarligen åldrats flera decennier på åtta månader. Jag kan härmed avslöja att detta är en fullständig missuppfattning.

Vilket inte hindrar att vi är extra försiktiga på alla vis precis just nu och att det borde alla vara, oavsett ålder.

Vi, i alla fall jag, bokar av i stort sett allt. Ingen mammografi, ingen tandhygienist, inga besök av några alls, all mat hemlevererad, allt hemlevererat, oavsett väderlek och oftast av nysvenska stressade cykelbud, slavar under gigekonomin.

Men vi försöker ändå att ses. Vi var på väg tillbaka till nästan normalumgänge men nu drogs coronaskruvarna åt ett par varv. Vi träffas på uteserveringar, vi sitter tätt under infravärmelampor, vi lånar krogens filtar att svepa oss i, vi vill helst dricka kaffet ur pappmuggar, någon gång unnar vi oss varsitt glas bubbel – tack Trump –, vi försöker att hitta samtalsämnen som inte bara handlar om våra barn och barnbarn, vi diskuterar de senaste tv-serierna och tipsar varandra om nya, vi jämför munskyddsmodeller, vi berättar vilka bekanta som testats positivt för corona sen sist och så pratar vi krämpor. Jo, vi gör det. Det är oundvikligt.

Men vi är på intet sätt det bittersta otillräkneliga, passa er! Och framför allt är vi icke gulliga!