Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Vi förmår inte fördjupa oss – varken i böcker eller vänskap

Vännerna Ebba Busch Thor och Micael Bindefeld. Foto: MIRIAM ALSTER
Man ska läsa böcker. Hela tiden. Foto: TT NYHETSBYRÅN / Christine Olsson

Nu är det bokmässa, jag är i Göteborg och jag älskar böcker. Det har jag alltid gjort, jag har verkligen det. Men jag läser inte alls lika mycket nu som jag tidigare gjort och det har lett till att jag drabbats av svidande bokskam.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man ska läsa böcker. Hela tiden. Ständigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Och det gör jag i och för sig. Jag har alltid en bok på gång. Just nu är det Anna-Karin Palms om Selma Lagerlöf. Jag läser den med stor glädje men det är som att det hela tiden kommer annat emellan. Och det är inget som har med just den boken att göra, detta händer med alla böcker numera. Att det hela tiden kommer annat emellan. Och det där andra, det är läsplattan och allt det lockande som, utöver nedladdade böcker, finns inuti den.

Mitt hem svämmar över av böcker som jag snart ska läsa, bara jag blivit klar med den jag för tillfället håller på med. Boktravarna blir allt högre, de böcker jag alldeles snart ska ta mig an allt fler. Och den bok jag i stunden läser tar det allt längre tid att komma igenom. För att det är så lätt att fastna i paddan istället, i en ny dokumentär, en ny tv-serie eller i Facebook. Står där något nytt och viktigt eller något roligt, har någon tipsat om en intressant eller upprörande artikel eller lagt ut en bild av dagens svampskörd eller har någon annan en smart kommentar till läget i världen att förmedla? Eller kanske en bild av sig själv på kalas som jag kan fnysa lite avundsjukt åt? Eller av sig själv och sina bästa kändisbekanta?

Somliga har nya kändisbekanta att visa upp sig med stup i kvarten och att liksom kramas med på bild.

En känd skribent, som jag på grund av mitt hjärtas godhet inte vill namnge, tycks vareviga dag lyckas få tag i en annan känd person att fotografera sig med, i kärleksfull närbild att sen läggas ut till beskådande.

Hur många människor kan man egentligen vara nära vän med?

Jag kan försöka intala mig att Ulf Kristersson och Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor är jättejättenära vänner med Micael Bindefeld, men hur många människor kan man egentligen vara nära vän med? Vad är en nära vänskap? Räcker det med att stå tätt tillsammans på en selfie för att nära vänskap kan sägas ha etablerats? Nära vänskap har således med det rent fysiska avståndet till en person att göra, inte med djupare känslor av gemenskap? I så fall är det klart att en person kan ha hur många nära vänner som helst. Jag mår inte riktigt bra av den här sortens bilder, ändå tittar jag på dem.

Istället för att läsa böcker. För att det blivit så svårt att koncentrera sig på en text. Och det har alls icke bara med stigande ålder att göra, utan med allas vår tilltagande rastlöshet. Vi förmår inte fördjupa oss i något längre. Inte i böcker, inte i vänskap. Hur ska detta sluta?

Och så över till något helt annat: Vi var och såg Arthur Millers ”Häxjakten” på Elverket i helgen, dottern och jag. Mitt under andra akten var det en herre som inte hade tålamod nog att sitta kvar längre, han reste sig från sin plats, trampade i väg längs parkettens långsida och så rätt förbi alla på första bänk mot utgången. Som han inte lyckades hitta. Då lämnade skådespelaren Gerhard Hoberstorfer scengolvet, lotsade ut mannen genom entrédörren och återvände sen till tiljan, utan att säga något, utan åthävor, utan att falla ur rollen. Det var mycket snyggt gjort!