Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Vi bygger våra varumärken, allt flera av oss, även om vissa gör det intensivare än andra

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jo, det var det här med personporträtt.

Det ringer en journalist från radioprogrammet "Godmorgon världen" och vill veta vad jag har för synpunkter på sådana, men jag sitter på ett tåg genom Tyskland och det knastrar i alla ledningar så vårt samtal bryts.

Men vad har jag då för synpunkter på personporträtt i tidningarna? Jag som ägnat mig åt att skriva sådana i decennier.

Utgångspunkten för frågan tycks ha varit, förstår jag efter att ha kikat lite på nätet, att mediepersonen Sigge Eklund i en tidningsintervju kallats narcissist och därför blivit förbannad och att mediepersonen Kristina Lugn i en annan blivit beskriven som den knepiga person hon onekligen är och blivit förbannad, hon med. Den förre har jag personligen aldrig intervjuat, den senare ett flertal gånger, alla med ganska jobbiga efterspel. Att intervjua Kristina Lugn är ofta förenat med våndor från båda hållen.

Min åsikt om avporträtterande verksamhet i stort är framför allt att det man skriver ska vara ärligt och sant, aldrig någonsin kletigt och insmickrande. En porträttintervju är inte en gratisannons. En sådan intervju är inte till för den intervjuade utan för läsarna. Intervjuer kan alltså få vara rätt snälla om det är rättvist, men också elaka, av samma skäl. Sen får intervjuaren stå ut med att få på nöten i efterhand.

Sigge Eklund och Kristina Lugn och alla andra med egen mediamakt kan alltid återkomma i nästa personliga podcast eller nästa intervju och morra över att de blivit kränkta och smocka tillbaka.

På det där tyska tåget fördjupar jag mig en stund i en skrift med titeln "Uppmärksamhetssamhället", skriven av Nanna Gillberg, ekonomie doktor och forskare vid Handelshögskolan i Göteborg. Den handlar i stort sett om hur vi alla numera ägnar oss åt att marknadsföra våra privataste liv, om hur vi styr bilden av oss själva och oavbrutet ser till att befinna oss, bekräftelseknarkande, i offentligheten.

Vi bygger våra varumärken, allt flera av oss, även om vissa gör det intensivare än andra. Läser under resan att Filip och Fredrik visat upp såväl sina rektoskopier som sina utlösningar i tv - är det verkligen sant? - och ser också att det är Sigge Eklund som är redaktör för dessa bådas podcast och att han själv castar podd med vår främste självuppvisare, Alex Schulman, och alla de som syns allra mest verkar plötsligt hänga ihop, leva i någon sorts symbios.

Fredrikhalvan har flyttat in i Henrik Schyfferts hus i Bromma, ser jag, där denne har bott med Bea Uusma, hon som fick Augustpriset nu senast och är syster till Martina Haag som varit gift med Erik Haag som jobbat med exsvågern Schyfferts showkompis Fredrik Lindström och med Kristian Luuk som snart ska ha premiär för en show med sin bror Martin om deras privata gamla bråk så där som Alex Schulman haft show om sig och Schyffert om sig och Fredrik Lindström har också deltagit och alla verkar de så intrasslade i varandra att man inte vet var den ena börjar och den andra slutar.

Fast egentligen vet vi nog inget på riktigt om någon av dem och det ska bli skönt när det framöver blir som Nanna Gillberg förutspår: att pendeln slår tillbaka och att de som kommer att väcka intresse är de som inte jagar bekräftelse i bloggar och tidningskrönikor utan de som vi knappt vet något om alls.

Hade jag velat säga till den där radiojournalisten som ringde.