Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Verkligheten bakom nya Romeo och Julia-historien

Cecilia Hagen skriver om barndomssagan på Djurgården.Foto: TT NYHETSBYRÅN
Cecilia Hagen.

När jag gick i ettan i Djurgårdens folkskola var stadsdelen ett alldeles eget, fungerande, litet samhälle.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alla visste vilka alla var och det vimlade av små affärer i Djurgårdsstaden: posten, Petterssons Livs, mjölkaffären, fröken Lindqvists godisbutik, fru Dahlbergs sybehör, fröken Lammerstedts blommor, färgaffären och bageriet. På Cirkus framträdde den sköna Paulina Schumann med sina hästar och i Allmänna gränd låg Konsum. Samt Gröna Lund på ena sidan och Nöjesfältet på den andra.

Bägge tillhörde då familjen Lindgren.

Äldste son var John Gustaf, han var jättegammal, och i honom var jag, sex år, djupt avståndsförälskad. Tvåan kallades Ricke och gick i min storebrors klass. Yngst var Wille, han skulle börja skolan året därpå och han ingår i ett av mina mest oförglömliga minnen. För han och jag, vi smög en gång in på Nöjesfältet före öppningsdags och där knyckte vi en handfull spelvinster. Bäst var den lilla plastbåten, formad till visselpipa. Jag bar hem den i triumf men gömde den på ett så finurligt ställe att jag aldrig hittade den igen.

Året därpå flyttade vi utomlands och sen såg jag aldrig röken av gossarna Lindgren mer.

Nå, varför berättar jag detta nu?

En äkta Romeo och Julia-saga fast med lyckligt slut

I helgen hade en svensk film som heter Eld och Lågor premiär. Den utspelar sig på Djurgården under andra världskriget och i Allmänna Gränd ligger Tivoli på ena sidan, ägt av familjen Nilsson, och tvärs över vägen ligger Nöjesfältet, ägt av familjen Lindgren. Lindgrens beskrivs som tattare och Nilssons, i alla fall familjefadern, som en nazist som vill fördriva tattarna och jämna deras konkurrerande etablissemang med marken. Men så blir det inte. Den då äldste sonen John Lindgren blir djupt förälskad i Nilssons dotter Ninni och vice versa, en äkta Romeo och Julia-saga fast med lyckligt slut. De gifter sig och Nöjesfältet och Grönan hamnar med tiden under samma ägare, det vill säga kommer att tillhöra familjen Lindgren. 

Och så blev det på riktigt och när jag var sex år och hängde ut genom mammas sovrumsfönster och dyrkade Lindgrensonen John Gustaf som spelade fotboll i parken nedanför, då var detta redan historia, i alla fall för oss ungar. 

År 1957 lades Nöjesfältet ner och området förvandlades till parkeringsplats. Men nu är det på väg att återuppstå, Grönans ägare vill expandera. Kring detta har en het strid blossat upp. De närmaste grannarna, samt en hel hoper stockholmare till, sätter sig kraftigt på tvären.

Här behövs någon som sätter ner foten innan det är för sent, här behövs en Greta Thunberg

Hela Djurgården verkar leva under hotet att förvandlas till nöjespark, den enda affär som finns kvar från förr är en liten mataffär, marknadskrafterna vill öka turisttillströmningen till det dubbla och inte minst Björn Ulvaeus tycks vilja få sig några rejäla tuggor av inkomstkakan. Här behövs någon som sätter ner foten innan det är för sent, här behövs en Greta Thunberg.

Det kan också gå som i PC Jersilds roman Tivoli från 2017: Gröna Lund går i putten och förvandlas av kinesiska investerare till ett äldreboende för kapitalstarka seniorer, en gated community med extra allt, plus karaoke, tango, bingo och annat livsnödvändigt.

Nog om detta, hur var då filmen? Jag vet inte om jag är helt objektiv och jag struntar i om den kan betraktas som ren reklam för Grönan och att den fått lite halvljummen kritik på sina håll: jag tyckte att den var alldeles, alldeles underbar.