Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Vem har inte någon gång varit en gift karls älskarinna?

Vem har inte någon gång i livet varit del av en uppslitande triangel, vem har inte någon gång varit en gift karls älskarinna, skriver Cecilia Hagen. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Ack, i dag är det alla hjärtans dag, denna den kommersiella kärlekens absoluta högtid, och därför borde jag givetvis skriva något högstämt och vackert om den sanna, rena kärleken, men det blir mer om den inte fullt så rena, fruktar jag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har just slukat en bok med den oemotståndliga titeln ”Haggan” och det har jag gjort av oförfalskad sensationslystnad, inget är så intressant som relationer, framför allt andras, och här anade jag att jag skulle få mitt lystmäte. Den uppgavs skildra kampen mellan velpottemannen, den traditionella hustrun och den bindgalna älskarinnan, svindlande banalt men ändå alltid lika på djupet upprörande.

För ett par år sen kom Martina Haags rasande bok, ”Det är något som inte stämmer”, om ett triangeldrama av just detta vardagliga slag. Den sålde som smör, inte minst för att alla – trots författarens ihärdiga förnekande – läste den som självupplevd och huvudpersonerna i så fall var tv-kändisar, pikantare kunde det inte bli.

 

CECILIA HAGEN: Därför tar det tre timmar att ta sig ut i verkligheten 

 

”Haggan” kommer inte att sälja lika mycket. Författaren Aase Berg är ingen tv-kändis och få är insatta i hennes personliga förhållanden om det nu alls är dem hon hämtat näring ur. Själv trodde jag länge det var Maja Aase som skrivit boken, men hon är rolig på ett betydligt lättsammare vis. Dessutom förekommer hon ofta i radions ”Spanarna” samt ägnar sig gärna åt fågelskådning tillsammans med sin man. Hon är inte typen som rasar av svartsjuka.

Vem har inte någon gång i livet varit del av en uppslitande triangel?

Nå, bokens verkliga författarinna tycks tyvärr inte vara identisk med bokens Haggan, av Wikipedia att döma lever hon i tvåsam harmoni, men passionerad svartsjuka verkar hon bekant med, det är en härligt igenkännlig och renande läsning. Vem har inte någon gång i livet varit del av en uppslitande triangel, vem har inte någon gång varit en gift karls älskarinna?

Och visst förekommer de i parti och minut än i dag, älskarinnorna. De som ofta låter sig utnyttjas, som vägrar att släppa taget. Och som brukar rättfärdiga sitt beteende med att just deras amorösa äventyr inte är som alla andras trista vänsterprassel, deras är baserat på den stora, glödande, ömsesidiga kärleken.

 

CECILIA HAGEN: Är Dagny verkligen så gammal som hon påstår?

 

Äktenskapshustrun, som Haggan kallar alla karleländens lagvigda, hon lättar på trycket i sin trista tillvaro genom mindfulness, pilates och väninnemiddagar. Gubben i sin tur genom att ha utomäktenskapliga affärer utan några som helst skrupler. Han gör det ju för Familjens skull. Det halvdöda äktenskapet är helt enkelt beroende av älskarinnor för sin existens, om alla älskarinnor hoppade av skulle skilsmässofrekvensen öka med det dubbla på stört. Hävdar Haggan.

Vems sida ska man välja?

Det kan göra även mig till en blodtörstig Hagga

Med åren blir man varse att det finns oändligt många sätt att leva på och att även om var och en inte blir alldeles salig på sin fason så är fasonerna mycket varierande.

”Frukta Gud och ärligt vandra, sköt dig själv och skit i andra” uttryckte någon i ”Utvandrarna” saken, har jag för mig. Men det är så svårt. Särskilt om man som jag är djupt intresserad av sina medmänniskor.

Fast det finns en sak som nästan alla dessa dramer har gemensamt och som jag finner svåruthärdlig: det är alltid hustrun och älskarinnan som till slut demoniserar, bekämpar och hatar varandra. Och karlsloken som kommer undan.

Det kan göra mig vansinnig. Det kan göra även mig till en blodtörstig Hagga.