Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Varför ville Linderborg anförtro sig åt mig?

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg under en debatt på Publicistklubben i Stockholm i november 2017. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Krönikor, spalter, kåserier, medierna är proppfulla utav dem. Roliga, tråkiga, viktiga, oförargliga, träffsäkra, slarviga, geniala. Och någon gång rent katastrofala. Som Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborgs karaktärsmord på teaterchefen Benny Fredriksson i december 2017.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I dagarna var det ett år sen han tog sitt liv. Och minst lika länge förmodar jag att Åsa Linderborg varje kväll somnat i den omöjliga förhoppningen att när hon vaknar ska det visa sig att allt bara varit en ond dröm, att hon aldrig skrivit sin krönika.

Häromdagen fälldes Aftonbladet för att grovt ha brutit mot publicistisk sed.

Efteråt tänkte jag mycket på vårt samtal. Varför hade hon velat anförtro sig åt mig?

Jag känner inte Åsa Linderborg. Hon är 20 år yngre än jag. Hon har alltid framstått som en briljant hårding. Dessutom ser hon mycket bra ut.

En gång för länge sen försökte jag gratulera henne till hennes hyllade bästsäljare ”Mig äger ingen”. Hon vände sig bort, hon ville inte ha mitt beröm.

Vi har aldrig talats vid. Förrän i april förra året, på en bokrelease. Hon fick syn på mig just som hon skulle gå, stannade till och sa att hon snart skulle fylla femtio och att det besvärade henne. Sen sa hon att hon kände att hon ville prata med mig. Hon slog sig ner på stolen bredvid och berättade att hon var ledsen, Benny Fredriksson hade nyligen tagit sitt liv och själv hade hon varit med om jobbiga saker i sitt privatliv. Jag tyckte synd om henne.

Efteråt tänkte jag mycket på vårt samtal. Varför hade hon velat anförtro sig åt mig? För att jag för decennier sen skrev en bok om att fylla femtio? Eller för att hon, som brukade vara den som gick till attack, snart skulle bli attackerad från alla håll och därför behövde allt upptänkligt stöd, även mitt?

Jag har inte stött på henne sen dess. Men nu läser jag om henne överallt, hon befinner sig mitt i den mediala stormen. För att hon på uppenbarligen mycket lösa grunder anklagat en svensk forskare för att vara brittisk spion men framför allt för att Aftonbladet fällts för det hon skrev om Benny Fredriksson.

För just detta totala hjärnsläpp kommer hon utan problem att bli förlåten

Hon har haft över ett år på sig att försöka tänka ut hur hon ska försvara sig. För även om hon torde förbanna den där krönikan, även om hon inser att för just den kommer hon aldrig att få någon sympati, kanske hon kan dämpa kritiken, med hjälp av sin obestridliga charm övertyga om att hon bara är en vanlig människa som trampat väldigt snett. Och då kan ett sätt vara att försöka nå fram till lättpåverkade personer som jag. Och ett annat att försöka fria till den stora publiken.

I förra veckan hamnade jag en sen kväll framför Filip och Fredriks nya tv-frågesport och kunde till min förvåning konstatera att i den ena buren satt Åsa Linderborg. Hon som väl aldrig tidigare kan ha drömt om att delta i en lek av detta slag.

Hon visade sig som alltid smart och rapp men lyckades även i det här sammanhanget stå på öronen så det brakade. I programmet fanns ett inslag som hette ”Idiotfrågan”, en fråga så dumenkel att den inte gav poäng, bara minuspoäng. Den löd: ”Är tummen ett finger?” Efter moget övervägande svarade Åsa Linderborg: ”Nej, tummen är inget finger.”

För just detta totala hjärnsläpp kommer hon utan problem att bli förlåten, den grodan hade kunnat hoppa ur vilken mun som helst.