Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Cecilia Hagen

Varför överklassfasoner?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Överklassen. Inget ämne hänför som detta. Böcker som har denna klass som huvudämne säljer, hur bra eller dåliga de än är. 

 Det vet Annette Kullenberg som avhandlat denna diffusa grupp vid flera tillfällen. Det kommer snart Susanne Popova, som har skrivit den senaste överklassboken, att få erfara.

 Alla vi som skriver om överklass har någon form av lönnbesatt dragning till den. Hur vi än skildrar den. Helst ska man markera avståndstagande. Helst skulle man i alla fall göra det. Fast själva skrivandet avslöjar mest av allt en irritation över att inte riktigt räknas dit.

 Det gäller säkert Popova. Men i ännu högre grad Kullenberg. Så här sa hon till mig för ett antal år:

 – Cecilia, du ska veta att jag är minst lika mycket överklass som du.


Det är hon med största säkerhet. Själv är jag en odefinierbar hybrid av allt möjligt. Men även jag har hängett mig åt denna klass med illa dold förtjusning. Inte minst åt den engelska varianten. Det är alltid lättare att tala om dem man inte har inpå sig.

 Den svenska tog jag mig an i en bok som hette ”Fredrik och Charlotte – fint folk från vaggan till graven”. Och tio år därefter kom uppföljaren ”Fredrik och Charlotte – tio år senare”.

 Böckerna var en rip off, själva upplägget hade jag snott från den engelska ”Sloane Rangers Handbook”.

 Och jag anser, oavsett vad andra kan tycka, att mina böcker, trots deras klacksparkiga approach, var inte bara mycket skojigare utan även mycket mer insiktsfulla än de flesta övriga i genren.

 Alla böcker av det här slaget är proppade med förutfattade uppfattningar och tio tusen gånger omtuggade påstående av typen: Hör man till överklassen är det oändligt viktigt att man har ett superbt bordsskick, hör man till överklassen heter man inte Caråla utan Caaarola. Och hör man till överklassen kallar man allt man tycker är töntigt för tjååååsigt.

 Undrar om någon i hela Sverige använt det ordet på allvar sen anno 1970 på våren.


Vilka tillhör då överklassen? Det har ingen lyckats fastställa. För det kan väl inte bara innebära den lilla, i princip maktlösa, mer eller mindre förmögna, grevliga eller baronliga adelsspillra som häckar på ett fåtal återstående gods i Sörmland och Skåne?

 Att de livskraftiga bulldozers till näringslivsdirektörer som köpt upp resten av slottsbeståndet ännu inte tillåts räkna sig till klassen, det ingår i bokskrivarritualen.

 Men enligt Popovas bok – hörde jag på radion – värdigas inte ens familjer som Ax:son Johnsons eller Bonniers eller Wallenbergs ingå. Trots att särskilt den senare familjen redan för ett antal släktled sedan såg till att gifta in alla döttrar i Skvallran.  I Adelskalendern.

 Överklassen alltså. Om den alls finns. Vilket den kanske gör enbart i kraft av att ett antal personer själva anser sig höra dit. Vad har de då gemensamt numera, i denna tid av helt andra maktklasser?

 Tja, männen jagar mycket, har jag fått för mig. Och så har de alla en närmast sjuklig koll på vilka de är släkt med och är alla oavbrutet ingifta i varandras familjer i komplicerade, återkommande turer. Därutöver är de rojalister, av födsel och ohejdad vana.

 Skriver man någon gång – vilket jag har gjort genom åren – lite bitskt om kungen, då hör de av sig, då får man sina fiskar varma. 

 Alla påhopp på exempelvis Göran Persson applåderas desto innerligare.

 Mer spännande är de inte, hur många böcker i ämnet som än totas ihop. Men fascinerar gör de ännu. Och man kan bara ställa sig själv och omvärlden den förundrade frågan: Varför i hela fridens namn då?