Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Varför inte överväga en hemester som omväxling?

Foto: Christian Örnberg
Foto: JOHN D. PARKER / PHOTO BY: JOHN D. PARKER

Oj, vilket liv det blev i min mejlbox.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förra torsdagen skrev jag att det vore bra om det flögs mindre runt klotet, helst inte alls, i alla fall inte rent privat. Och föreslog att alla borde försöka trappa ner på flygresandet i stället för som nu, tvärtom. Kanske börja med att inskränka det till en långresa per år och två kortare inom Europa.

För på något vis måste vi börja om vi vill rädda om inte själva planeten – den brukar klara sig – så alla som bebor den. Oss själva och våra tilltänkt efterlevande.

Redan i ottan började det plinga i datorn och det har inte slutat än. Jag har inte hunnit läsa vartenda meddelande, men de flesta ämnesrubrikerna har jag sett. Några är arga, andra är kränkta, somliga ger sig på mig personligen. Men, vilket förvånat mig, de allra flesta tycker precis som jag. Har de inte slutat flyga än så skulle de vilja göra det. 

Fast trist nog är det väl orealistiskt, ogörligt, en utopi.

Det går inte att få tvärstopp på vårt flygande, det tillåter inte världsekonomin. Och inte vi själva heller om det kommer till kritan. En levnadsstandard i fritt fall mot en värld som går åt pipan? Ställt på sin spets lär vi välja det senare.

”How dare you!” skriver en indignerad Joe till mig

Det enda man kan hoppas på, allt mer desperat, är teknikens landvinningar, på att forskarna rappar på med att göra flyget miljövänligt innan allt är för sent.

Dick Harrison, en man så lärd att han, med skiftande sällskap, hela två gånger slagit Hoa Hoa Dahlgren och mig i finalen i På spåret, skrev så här i Svenska Dagbladet i helgen:

”Det finns ett historiskt problem invävt i flygdiskursen – ett mycket starkt skäl till att vi, trots kunskap om klimathotet, väljer att gå ombord på planet. Flyget är den enskilt mest befriande, sensationella och, historiskt sett, obegripligt mäktiga rättighet vi människor har tagit oss under det senaste århundradet. Att ge upp detta är svårt.”

”How dare you!” Hur vågar du förbjuda mig att flyga, skriver en indignerad Joe H till mig. Karel K fastslår att jag är naiv och pinsam, Martin K i sin tur påstår att han pendlar till Sydamerika och gör minst tolv långresor om året och det tänker han verkligen inte ändra på och en ytterst provocerad Patrik S säger att han tänker flyga mycket mer framöver.

Men de som reagerat på det viset hör till undantagen och nästan alla av dem är män.

I stort sett alla kvinnor som hört av sig skriver att det verkar vara allvar nu, det är dags att vi skärper oss, vi måste tänka på framtiden, på våra barnbarn.

Flyget är ett av de få områden där vi alla har en möjlighet att agera

Det är nästan bara väninnan Kerstin som inte har den minsta lust att skaffa sig nya vanor, hon tänker göra tre långresor i år och skäms inte för det.

Men varför inte överväga en hemester som omväxling? En staycation?  

När jag skrev studentuppsats år 1964 löd mitt ämne: ”Jorden krymper”. Allt fler av oss bortskämda svenskar hade fått möjlighet att resa allt längre allt oftare. Men aldrig att jag i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig den utveckling som skett.

Jag vet, flyget är på intet vis det allenarådande miljöhotet, men det är ett av de få områden där vi alla har en möjlighet att agera. 

Även om det alltid kommer att finnas Patrikar S och Karelar K som vägrar och som inte tänker uppfatta uttrycket ”Det finns ingen planet B” som något annat än en snitsig ordvits.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!