Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Varför fick hon aldrig bli hovsångerska?

Foto: MIKAEL SJÖBERG / XP / TT / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN
Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

Det var den 18 juni 1976, det är snart 42 år sen, och jag minns det om inte som i går så i alla fall som i förrgår.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var på Operan, högst upp någonstans, kanske på tredje raden, det var där den arbetande pressen placerats. Och till den hörde jag, det var mitt tredje år på Expressen och dagen därpå, den 19 juni, var det kungabröllop och det var då tidningen skulle sätta det försäljningsrekord som aldrig överträffats, 957 000 sålda lösnummer, och det tack vare att den nyligen bortgångne fotografen Jonny Graan lyckats placera sig så att han var den ende som förevigade den puss på kinden, sedermera kallad Kyssen, som kungen gav Silvia strax före själva vigselakten.

 

LÄS ÄVEN: Cecilia Hagen: Min kropp bara vägrar att göra vad den brukar göra

 

Men nu är det kvällen före bröllopet och på Operans scen uppförs någon sorts revy det blivande äkta paret till ära och då var, om jag inte missminner mig, Kjerstin Dellert konferencier. Men framför allt var det då och där hon för första gången brast ut i den sång som skulle göra henne mer känd än någonsin någon operaaria, hon sjöng ”Å, Carl Gustaf, ljuva Carl Gustaf…” så att taket höll på att lyfta i den ärevördiga lokalen och publiken pendlade mellan att vilja stämma upp i refrängen och att undra om det var majestätsbrott att tillsjunga kungen på förnamnsbasis.

Hon gjorde succé den kvällen, Kjerstin Dellert, och det känns rätt märkvärdigt att ha varit där, lite historiskt är det.

Att det var vid samma tillfälle som Abba för första gången framförde Dancing Queen är också speciellt. Agnetha och Annifrid var iklädda rokokokrinoliner med små lustiga hattar till, en som så ofta något bisarr Abba-utstyrsel.

Jag träffade aldrig Kjerstin Dellert personligen den där kvällen och genom åren stötte jag helt flyktigt ihop med henne ett par gånger i något vimmel. Det var först för tio år sen, när hon varit med i ”Stjärnorna på slottet”, som jag fick chansen att göra en regelrätt intervju med henne.

Vi möttes förstås på Confidencen, den ulriksdalska slottsteater hon räddat ur ruinerna.

Vi pratade en hel del om döden, minns jag. Om att hon höll på att skriva andra delen av sina memoarer, om att den skulle heta ”I väntan på räven” och att räven representerade döden i hennes liv. Om hon inte stängde dörren till hönshuset ordentligt om kvällen så vips, var han där.

Och ja, hon var rädd för döden, för smärtan den kanske skulle innebära. Men inte för det som händer efteråt.

– Då uppgår jag i det stora kretsloppet, sa hon, då blir jag kanske till ett träd eller en blomma.

Det är klart att vi kom in på den där kvällen på Operan också och på Carl Gustaf, såväl själva personen som sången.

Den var hämtad från ”I sjunde himlen”, en musikal från Södra teatern år 1905, och det var Silvia själv som hade velat att hon skulle sjunga den. Och kungen hade tyckt att det var jättekul, just då. Men med tiden blev han rätt trött på den, antydde hon.

Och möjligen var det därför hon aldrig fick hederstiteln hovsångerska. Det sa hon inte rakt ut, hon sa: 

– Ingen sångerska har väl arbetat så mycket för hovet som jag. Men hovsångerska är jag inte.

Vad ska då till för att man ska utnämnas till det? frågade jag och hon svarade:

– Du kan skriva så här: ”Den frågan vill Kjerstin Dellert inte diskutera.” Det är lite känsligt, förstår du.

Och då borde jag förstås ha sagt: Kjerstin Dellert, vad är väl titeln hovsångerska mot den som verkligt prima primadonna?

 

LÄS ÄVEN: Cecilia Hagen en fullständigt utpumpad farmor efter sig

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!