Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Varenda kypare dansade bums efter hennes pipa

Annette Kullenberg och Cecilia Hagen i samband med en intervju 2008.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: ROGER TURESSON / DN TT NYHETSBYRÅN
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Hur mycket man än komprimerar och förenklar är det omöjligt att få Annette Kullenberg att rymmas i en krönika. Eller i en intervju, en roman eller ens en långfilm.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon var fantastisk och fascinerande, knivskarp och elak, underbar och urjobbig.

Jag tänker inte ens försöka, jag tänker bara skriva ner några korta minnesglimtar och hela tiden känns det som om hon sitter på min axel och kikar ner i datorn medan jag skriver och hon är inte alls nöjd med vad där står.

När jag kom till den lite fisförnäma tidningen Veckojournalen i slutet av 60-talet hade hon precis lämnat men hon fanns ändå kvar. Främst hos de i mina ögon uråldriga kvinnliga medarbetarna som aldrig kunde sluta att tjata om hennes för korta kjolar och småflicksröst. Som hon med framgång använde för att locka makthavare att säga saker de aldrig skulle ha drömt om att avslöja för någon annan journalist.

Hon tog raskt över hela ruljangsen, varenda kypare dansade bums efter hennes pipa.

Jag vet inte när vi först träffades men så småningom blev jag en av alla dem hon tog under sina vingar. Trots att jag på intet vis kunde mäta mig med henne. Eller kanske just därför. Dessutom tror jag att det hade med bakgrund att göra. Hon skrev hyllade, seriösa, mycket kritiska böcker om överklassen. Jag skrev en lite ironisk skämtbok i samma ämne. Hon bjöd mig på afternoon tea på hotell Diplomat och sa: ”Du ska veta att jag är mera överklass än du!” Som om jag någonsin tvivlat.

Hon var hemma i många kulturer, hon hade rest överallt: ”Jag har suttit i fängelse i Grekland under kuppen där, varit i Polen när Lech Walesa försökte störta kommunistregimen och i Chile under Pinochet”, berättade hon när jag intervjuade henne för andra gången. Då kunde jag inte låta bli att fråga om hon fortfarande ansåg sig höra till vår lilla irriterande överklass:

”Ja. Och jag menar själv att jag på många sätt är snobbig, jag har väldigt svårt för banalitet och vulgaritet och kommer aldrig att ändra mig därvidlag.”

Första gången jag intervjuade henne var 2003, strax efter det att hon fått lämna Aftonbladet. Hon valde lokal, Operakällaren förstås. Hon tog raskt över hela ruljangsen där, varenda kypare dansade bums efter hennes pipa. Jag vet inte hur det gick till.

Intervjun publicerades aldrig, det påstods att Aftonbladets och Expressens chefredaktörer hade en uppgörelse om att inget skulle skrivas om hur det gått till när hon fått sparken efter en krönika där hon kritiserat den festande prinsessan Madeleine.

Den hamnade med tiden i hennes bok ”Censurerad”.

Andra gången vi sågs å yrkets vägnar var 2008 på Victoria och hon gjorde samma entré som förra gången. Vi hade knappt satt oss förrän krögaren kommer störtande med varsitt glas champagne.

”Hon är magnifik, hon har målat en röd slinga i håret som matchar den hjärtformade röda ringen, de röda örhängena, det röda armbandet, den röda kappan, den röda handväskan och de röda läpparna” står det i bildtexten.

Hon var sällskapssjuk och sig själv nog, ville umgås och inte, ömsom skrämde ömsom trollband mina då ganska små barn. Och mig också. Man visste aldrig riktigt var man hade henne.

Hon kunde vara taggigt privat, ville med tiden inte bli omskriven, inte bli film.

Sista gången vi hördes av ringde hon mig från Portugal en mycket sen kväll. Då visste jag inte ens att hon bodde där. Hon hade fått reda på att jag var på väg dit, jag lovade att ta kontakt när jag kommit fram. Det gjorde jag aldrig.


LÄS MER: Karin Olsson: Annette Kullenberg visste att hon var bäst