Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Vad skulle vi ha sagt till Snorkfröken med hunden?

Promenadstråk vid Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm.Foto: HENRIK ISAKSSON/TT / HENRIK ISAKSSON TT NYHETSBYRÅN
”Man blir lite egen så här i karantänen. Man kan få för sig att göra saker man aldrig skulle göra annars”, skriver Cecilia Hagen.Foto: Shutterstock

Ja, jag är en stolt 70-plussare men nej, jag känner mig inte det minsta kränkt och förminskad av något eller någon.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tycker det var rätt rart att bli tillåten att spela krocket. De gör så gott de kan för att försöka vara uppmuntrande, de som på sätt och vis styr över vår tillvaro.

Möjligen känner jag mig äldre än jag någonsin gjort men det är jag förstås, det är bara att hacka i sig. Fast jag tycker mig inte vara betraktad med överseende, inte än. Och jag tror inte heller att jag i min tur ser ner på dem som är yngre. Bara ibland.

Som i förra veckan under en distanspromenad. Vi rundar ett gathörn, trottoaren är mycket smal och emot oss kommer en påfallande högdragen kvinnlig cyklist med en liten jycke i korgen på styret. Vi är på vippen att bli påkörda, ändå säger en av oss ganska vänligt just som vi kastar oss åt sidan: ”Det här är ingen cykelbana”. Den högdragna bevärdigar oss inte med en blick och i det ögonblick hon passerat kommer det: ”Men käften!”

Vi blir bägge så paffa att vi inte hinner formulera någon dräpande svarsreplik och det var det som gjorde ondast. Vi hade så gärna velat ge igen så att det kändes. Men vad skulle vi ha sagt? Jag är i behov av en svidande replik att kunna använda i liknande situationer, en standardreplik som jag hinner plocka fram hur raskt ögonblicket än passerar.

För länge sen, si så där två generationer sen, gick inte min utan en bekants farfar längs Djurgårdsbrunnskanalen i sällskap med en lika uppspelt kamrat. Bägge lite på pickalurven, tror jag. Då kommer där en rultig dam emot dem, en liten dam i sina bästa år, i min ålder alltså, med en mycket rultig tax i släptåg. Killarna blir då ännu mer uppspelta av åsynen, tar tag i taxen och langar den i kanalen. Så roligt av dem, tyckte de själva. De ville se den tjocka lilla jycken simma. Fast det kunde den inte.

Det där var en mycket sorglig historia, jag hade absolut aldrig i livet velat göra detsamma med Snorkfrökens fåniga lilla knähund, den fick mig bara att tänka på hur oberäkneligt folk kan bete sig mot mötande vovvar utan någon som helst anledning. Detta var en diskret liten varning, det är framför allt en mördande replik jag är ute efter. Är det någon som har en sådan att erbjuda?

Man blir lite egen så här i karantänen. Man kan få för sig att göra saker man aldrig skulle göra annars. För att allt blir så enahanda, för att dagarna släpar sig fram. Då gäller det att bryta sina vanor. Ett tips är att tömma diskmaskinen på ett nytt och annorlunda vis. Att börja plocka ur sakerna från övervåningen först och undervåningen sen om man i vanliga fall gör tvärtom.

Har man som jag fått ryggskott av allt sittande och är man beordrad att ändå gå två kilometer två gånger om dagen, kan man överraska sig själv med att vissa dagar gå slingan i högervarv och andra i vänstervarv, det är mer stimulerande för hjärnan än man kanske tror.

Man kan även börja prata lite med hemmets småkryp. Jag muttrar en hel del när jag släpper ut getingar som fastnat innanför något fönster. Jag talar om för dem att de inte ska inbilla sig att de befriats av egen kraft, hade jag inte varit hade de snart varit döda. Jag kan inte påstå att de visar någon tacksamhet, men de väser i alla fall inte: ”Men käften!” Hade de gjort det hade jag slagit ihjäl dem. 

 

LÄS MER: Cecilia Hagen: Kan jag locka in en katt i min karantän? 

LÄS MER: Cecilia Hagen: Jag visste inte en sekund var jag hade Kristina Lugn 

LÄS MER: Cecilia Hagen: Hur blev jag plötsligt en 70-plussare i riskzonen?