Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Vad har blivit annorlunda sen vi Kulla-Gullor var runt femtio?

Affisch för filmen ”Kulla-Gulla” från 1956.

Nu har det kommit ännu en bok om hur det är för oss kvinnor att närma oss döden. Den här gången heter den ”Vi måste prata om 50!”.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Böcker av den typen utkommer med jämna mellanrum och oftast är det just 50-årsstreckets närmande eller passerande som utlöser någons behov av att ta loven av åldersnojan genom att sätta den på säljande pränt.

För 24 år sen var det jag som skrev boken i ämnet och den hette ”Kulla-Gulla i övergångsåldern eller nu fyller alla duktiga flickor 50”. Den sålde som smör vill jag minnas. Att jag kallade alla mina jämnåriga Kulla-Gullor berodde på att vi som minsta gemensamma nämnare hade att vi läst flickböckerna om Martha Sandwall-Bergströms hjältinna när vi var i slukaråldern.

Säkert djärvare och skojigare än min ”realitetsanpassade uppmuntringsbok” var

Den här vändan är det journalisten Cecilia Gustavsson som stått bakom bokprojektet. Hon har smart nog samlat ihop en grupp välkända och välformulerade cirka femtioåringar, låtit dem prata med varandra i av henne utvalda ämnen och sen har hon sammanställt deras säkert kloka och generösa och roliga diskussioner. Jag anar att det är givande läsning, jag har inte tagit del, det handlar inte om mig längre. Men det är säkert djärvare och skojigare än min ”realitetsanpassade uppmuntringsbok” – som jag kallade den – var.

Då, 1994, för ett kvart sekel sedan, intervjuade jag jämnåriga kvinnliga vänner och bekanta, anonymt och en och en i taget. Och så öste jag ur den egna fataburen.

De ämnen vi tagit upp, Cecilia Gustavsson nu och jag då, verkar vara ungefär desamma. Kroppens förfall och vad göra åt det om något alls, klimakteriet, jobb, kärlek, sex och relationer och barnen och så lite nostalgi och lite om förebilder och till slut tankar om framtiden och allra sist om döden. Livet i stort, helt enkelt. Rätt upp och ner, föga tillkrånglat och så ärligt som bara möjligt.

Hur är det trots allt för oss Kulla-Gullor, vad har blivit påtagligt annorlunda sen vi var runt femtio?

Som konsult hade jag Amelia Adamo, still going strong. Det kanske kan trösta vår tids oroliga femtioåringar en smula att vi är ganska många, vi som är på god väg mot sjuttiofem och som fortfarande inte känner oss så förtvivlat mycket sämre på något enda vis än vi gjorde när vi var i deras ålder. Än finns det hopp för dem, på alla områden.

Men hur är det trots allt för oss Kulla-Gullor, vad har blivit påtagligt annorlunda sen vi var runt femtio?

Ett antal krämpor har tillkommit, ojämnt och orättvist fördelade. Vi är lite tröttare dessutom, vi kan plötsligt knoppa in i fåtöljen om eftermiddagen när vi placerat oss där med vår Ipad i knät. Och antagligen sover vi hackigare också. Men det kan vi ta igen långt in på förmiddagen, vi har ju inte några jobb att gå till. Vi kan tyvärr ha det betydligt knackigare ställt med ekonomin nu, våra pensioner är inte mycket att hurra för och i genomsnitt anser vi säkert att våra snart gråhåriga ungar kunde höra av sig oftare. Vi tycker att världen inte på något vis är som den varit eller borde vara men det är ingen åldersrelaterad tanke. Vi är förargade, för att inte säga kränkta, över att vi ännu inte uppnått den där ständigt utlovade sinnesron och vi tänker minst lika ofta på döden nu som vi tror att vi gjorde på sex då. Men mest av allt tänker vi på barnbarnen.

Vad säger ni, är det dags för ”Vi borde prata om 75!”? Eller ska jag vänta ett tag till?

Så här sa, enligt Astrid Lindgren, den 105-åriga damen på väg upp för trappan efter födelsedagsuppvaktningen: ”Det känns att man inte är 100 längre.”

UPPFÖLJAREN. Efter succén med ”Kulla-Gulla i övergångsåldern” skrev Cecilia Hagen ”Kulla-Gulla stretar vidare” 2008. Foto: BONNIERS

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!