Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Utan Google får jag akta mig för vissa situationer

Sommarnattens leende.Foto: SVT

Å ena sidan är det bra om man inser sina begränsningar, å den andra kan det vara riktigt skoj att helt bortse ifrån dem, begränsningarna.

Som detta att man oundvikligen blir lite mer glömsk med åren.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Säger man till en betydligt yngre och allt överslätande person att oj, jag kommer aldrig ihåg vad folk heter numera eller jag minns inte vad jag åt till middag i går eller vem katten var det jag var och såg filmen ”Judy” med i förrgår?

Säger man alltså något i den stilen då replikerar den unga allt överslätande att det står till på precis samma vis med henne/honom, allt glöms bort och det beror antingen på stress eller på att hjärnan redan är överfull, ålder har det inte ett skvatt med att göra.

Jag tillåter mig att tvivla. Och googlar vidare. Jag googlar allt. I genomsnitt kanske tre gånger i timmen. Jag skulle inte längre klara mig utan att få göra det.

Den senaste timmen har jag googlevägen fått fram att han heter Karl-Bertil Jonsson och inget annat, att Boris Johnsons medieprofil till syster heter Rachel i förnamn, inte Rebecka, att Peter Handke och Michael Hanecke är två helt olika personer och att överdriven kropps- och hälsohets kallas för ortorexi.

Allt det där vet jag att jag egentligen vet, jag har det på tungan men där fastnar det. Följaktligen bör jag akta mig noga för att utsätta mig för situationer där det krävs att jag ska vara flink och alert om jag inte har tillgång till en mobil eller annan googlebar apparat. Jag vill ju inte gärna framstå som den en smula trögtänkta, allt glömskare person jag envist och övertygat hävdar att jag blivit. Säkert vet att jag numera är.

Exempelvis drabbas jag oavbrutet av vad som brukar kallads ”esprit d´escalier” och det uttrycket lyckades jag klämma ur mig helt spontant, inget hjälpmedel var inblandat. Men jag googlar den rätta översättningen och den lyder: ”esprit d´escalier (franska för ’trappans fyndighet’) är en välfunnen replik som man kommer på först när sammanhanget där den skulle fällas inte längre är för handen.”

Jag kommer alltså inte på det lustiga eller dräpande jag borde ha sagt förrän alldeles för sent. På samma vis som jag inte kommer ihåg vad något eller någon heter förrän efter en mycket lång stund, förrän efter ett par timmar. Jag kan vakna mitt i natten, sätta mig kapprak i sängen och utbrista: ”Sommarnattens leende!”. Den titeln på en gammal Ingmar Bergmanfilm lyckades jag vid middagsbordet inte för liv och pina locka fram ur hjärnvindlingarna.

Jag drabbas också allt oftare av försenade men självklara insikter. Som i mataffären helt nyligen. Väl framme vid kassan upptäckte jag att jag lämnat alla kreditkort hemma, jag hade bara en hundring att betala med och kassören vägrade att ta emot kontanter. Då grep mannen bakom mig in: ”Jag tar det!” sa han och sträckte fram sitt kort. ”O, så generöst!” flöjtade jag, tog min vara och gick min i väg. Väl hemma slog det mig att han förstås hade menat att jag skulle ge honom hundringen i stället.

Sensmoral: Är man i den frekventaste googlingsåldern och har man minsta gnutta självbevarelsedrift kvar, då låter man sig absolut inte lockas att delta i saker som ”På spåret”.

Eller så biter man huvudet av skam, struntar i värdigheten och gör det ändå.