Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Undertexten var: Rätt åt dig, klantskalle!

Man hinner tänka märkvärdigt mycket medan själva fallet pågår, skriver Cecilia Hagen.
Foto: Colourbox

Solen sken, himlen var oskyldigt blå, en eller annan fågel kvittrade säkert, båtmänniskor gjorde sådant som båtmänniskor gör, små vågor kluckade vänligt och jag strosade fridsamt hemåt längs Strandvägkajen när jag plötsligt, utan någon som helst förvarning, var på väg att braka huvudstupa handlöst pladask rätt i stenläggningen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man hinner tänka märkvärdigt mycket medan själva fallet pågår.

Hoppas att jag inte slår i skallen, tänkte jag. Och: snopet om allt skulle sluta så här. Och måtte jag kunna distansläsa ännu ett kapitel ur ”Min morbror trollkarlen” för den lilla ikväll hur det här än går.

Ungefär där slog jag i marken och i nästa sekund var minst två herrar framme för att bärga mig och hade de inte gjort det hade jag blivit liggande, lätt sprattlande, djupt förnedrad, till ragnarök.

Undertexten var: rätt åt dig, klantskalle!

Jag hade tagit emot mig med vänster sida av kroppen. Ett perfekt brott på överarmen högt upp som kommer att läka hur jag än beter mig, men slarvar jag med sjukgymnastiken kan jag bli stel i axeln och då får jag skylla mig själv. Sa den surmulne doktorn på förortsakuten dagen därpå. Undertexten var: rätt åt dig, klantskalle!

Det tog bara en timme därinne, väntetid, röntgen, korthugget samtal, allt inkluderat. Då får man ta att doktorn är svårflörtad och möjligen har grälat med någon familjemedlem tidigare under dagen.

Men sen dess har även jag varit ganska så argsint. Jag har suttit framför någon skärm mest hela tiden och muttrat magsurt rätt ut i luften. Snäst att jag inte bryr mig ett smack om vem som får Nobelpriset i litteratur idag fast jag väl ändå är lite nyfiken. Men priset har förlorat sin glans och sin magi och det beror inte bara på Svenska Akademiens alla pinsamheter, utan minst lika mycket på det här tröttsamma viruset som lägger sordin på i stort sett allt. Inte ens god mat smakar gott längre och att försöka tänka ut vad veckans hemleverans från mataffären ska innehålla går allt trögare.

Var tacksam för att det ännu inte råder någon brist på något, fräser jag åt mig och beställer ytterligare ett paket glasspinnar via e-mail.

Efter att ha överdoserat på Trump och hans sjukdom slår jag över från CNN – där alla de vackra programledarna är fullständigt öppet anti presidenteländet – till SVT:s lokalnyheter och får nästan raptus när nyhetsuppläsaren säger ”komma till bukt med”. Det heter inte så, vrålar jag rätt ut och viftar så häftigt med min brutna vänsterarm att jag nästan tuppar av, det heter ”få bukt med”, detta är ett nytt språkvirus som håller på att bli lika smittsamt som felaktiga ”vart”, jag står inte ut. Och så mejlar jag ilsket till producenten Geronimo Åkerlund vars indianhövdingska förnamn alltid fascinerat mig. Det betyder ”Han som gäspar”.

Lite senare är jag på väg att skicka något minst lika upprört till Henrik Dorsin, det står area istället för aria i annonsen för den kommande Scalarevyn som jag väl aldrig kommer att kunna få ta del av.

Så här kan det inte fortgå.

Nu tar jag en blandnäve alvedon och ipren, beställer ingredienser till en melanzane alla parmigiana från matbutiken, lagar den kärleksfullt och entusiastiskt som middag till min dotter och mig, förtränger världsläget och bänkar mig sen att med öppet och entusiastiskt sinne ta del av allt om årets litteraturpristagare.

Jag håller ut och håller i och håller distans och tvättar händerna. I evighet, amen.