Cecilia Hagen

Tjänstefolk? Jag vet, det är ett ord från förr. Men visst finns funktionen fortfarande.

Publicerad

Jag har vuxit upp med så kallat tjänstefolk.

Det låter, det. Lite provocerade, kan jag tro. Men faktum är att så har det varit, och det är jag tacksam för. Det var hos dem jag hämtade värme.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu är det så att jag är lite äldre än de flesta av er som läser detta och när jag var ung var det inte fullt så konstigt att man på ett självklart vis hade hjälp i hushållet hemma.

Ofta unga tyska flickor som var tvungna att söka sig utomlands för att tjäna sitt uppehälle efter andra världskriget.

När vi bodde hemma i Sverige hade vi det på det viset, men nu bodde vi för det mesta utomlands och utomlands var Tyskland från det att jag fyllt sju år.

I Tyskland hade vi Margareta, som bodde hemma hos oss, som säkert inte fyllt tjugo, som var alldeles underbar och som var vad man då kallade husa.

Och så hade vi Frau Jaekel. Fru Jäkel, sa mamma. Mot mig var hon snällare än snäll, jag var hennes lilla loppa, kleine Floh. Mot mamma var hon nog mer som namnet antyder. Hon var vår kokerska, hon bodde också hemma hos oss, hon lagade spanskt ris och en rulltårta med smörkräm och krokant och nougat som inte går att återskapa. Jag har försökt.

När mamma och pappa var borta och jag var mörkrädd fick jag sova i hennes säng.

I Thailand fanns Nom och Mon och så Tee som körde bilen och en hel skrälldus som jag aldrig lärde känna för då gick jag på internatskola i Sverige och var bara på besök några korta somrar.

I Egypten var det likadant. Där fanns bland annat Osman i sin fotsida galabeia. Han följde med min bror och mig till huset vid stranden och bodde där med bara oss två och skötte vårt hushåll i veckor fast han längtade hem till Kairo och alla sina små barn. Vi förstod ingenting.

Hos mormor och morfar fanns alltid Helga. Hon kom från landet i Västergötland och bodde i deras jungfrukammare i hela sitt vuxna liv. Hon rullade smörkulor till frukost med räfflade träspadar. Hon bakade Kronans kaka. Hon vann en häst på lotteriet. Hon ville inte ha löneförhöjning när inte hennes syster, som arbetade i en annan Stockholmsfamilj, fick det.

Varför drar jag helt plötsligt upp allt detta?

För att jag just läst Ester Blenda Nordströms berömda wallraffreportage "En piga bland pigor" från 1914 som har kommit i nytryck. Den utspelar sig på en bondgård tjugo mil från Stockholm och är en fantastisk och detaljerad och rolig och målande innifrånskildring av hur Emils Lina kan ha haft det. Ester Blenda fick slita som alla pigor från arla till särla, fast bara i en månad. Sen kunde hon åka hem igen och skriva om vad hon upplevt. Om den bristande hygienen, om alla lössen och om brännvinet som serverades redan på morgonkvisten till alla som var hugade.

Om hur händerna sargades av allt grovjobb, av allt skurande och mjölkande och av luten när stortvätten skulle lakas. Och om hur illa betalt det var och om hur mycket enklare drängarna hade det än pigorna.

Men på just den gård där Ester Blenda hamnade var husbönderna lätta att tycka om, bondmoran slet lika mycket som pigorna och bonden var en vänlig själ om än lat som få.

Boken blev en formidabel succé men bonden blev förstås djupt kränkt av hur han skildrades, så där som Åsne Seierstads bokhandlare i Kabul också blev.

Läs boken. Läs om hur det gick till på helgernas logdanser. Där hade man velat vara med.

Tjänstefolk? Jag vet, det är ett ord från förr i tiden. Men visst finns funktionen fortfarande om än på annat och oftast mycket hjärtlösare vis. Hjärtlösare än det var hemma hos oss i alla fall, det kan jag lugnt påstå.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag