Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Sverige behöver mig – kan Oprah kan jag

Oprah Winfrey. Foto: KEVIN SULLIVAN / ZUMAPRESS.COM/IBL ZUMA PRESS

Allt är på plats igen, varenda ljusstake och tomtedräkt och keramikängel är tillbaka i det lilla förrådet ovanför klädgarderoben och jag har lyckats att slutgiltigt vingla ner från stegen dit upp utan att bryta varken nacken eller något annat, nu kan år 2018 börja på allvar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu är det äntligen dags. Nu ska drömmar realiseras, ambitioner förverkligas, löften uppfyllas, medmänniskor stöttas, jorden räddas.

Trots att bara tio dagar har gått har jag redan hunnit börja förändringsarbetet, om än i inte alltför imponerande skala.

Jag har inlett med ett par pyttesteg mot total förnyelse. Jag har förmått dricka te i stället för kaffe till frukost flera dagar i sträck och jag har skruvat ner graden i brödrosten från siffran fyra till trean. Jag tycker att det visar på både styrka och beslutsförmåga, men man måste ta det lite försiktigt så här i början. De verkligt storvulna (googla!) planerna får vänta ytterligare ett par dagar. Och några av dem kanske jag bör dröja med längre än så.

Som det här med att ta över landet. Jag har för avsikt att göra det, jag vet att Sverige behöver just mig. Jag känner ungefär som att kan Oprah så kan jag. Och jag har börjat fila på mitt stora tal, det som jag ämnar hålla på Grammisgalan, klädd i svart. Hur jag alls ska få tillträde till den och till talarstolen har jag ännu inte räknat ut, men jag har nästan en månad på mig, den äger inte rum förrän den 8 februari.

 

LÄS ÄVEN: Jag blev sekundärkränkt av en marsipangris

 

Jag kan redan se mig framför mig, eldande massorna. Jag vet att jag är mer än lämpad att styra vårt lilla skadeskjutna land, jag är en stolt och rättänkande kvinna i mina bästa år och jag har ingen som helst politisk erfarenhet.

Det är sådana som jag som gäller nu.

Min enda akilleshäl (googla!) är kanske att jag inte har en tillräckligt trasig barndom, att jag aldrig har fått gråta ut i något tv-program och in i mina medmänniskors hjärtan och att jag inte heller har deltagit i ”Doobidoo”. Jag kan inte sjunga.

Det kan alltså hända att jag inte skulle lyckas ta över Sverige, att just jag inte är det perfekta valet, det kan finnas kvinnor som är ännu mer lämpade än jag. Men vilka skulle då de vara?

Amelia Adamo? Hon är – eller har i alla fall varit – Sveriges egen Oprah. Jag tror att hon fortfarande är i stånd att linda i stort sett varenda svensk runt sitt lillfinger. Hon får min röst.

Alexandra Pascalidou? Smartare än nästan någon, skickligare på att formulera sig än precis alla, till synes genomgod och med övernaturliga krafter försedd. Hon lyckades skriva ihop en hel bok om metoo långt innan alla andra som tänkt göra det ens fattat pennan (= placerat sig vid datorn).

 

LÄS ÄVEN: Meghans smekmånad är över innan den började 

 

Sarah Dawn Finer. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Sarah Dawn Finer? Hon har en pondus och en resning som överträffar de båda andras och kanske även min. Och hon har snott ett populärt tv-program från en karlslok – högst meriterande – och så kan hon sjunga. Det torde vara viktigt. Hon skulle kunna tralla hela sitt trontal. Men hon har åldern emot sig. Varken hon eller Pascalidou har Oprahs och Amelias och min mognad och ingen av de två lite yngre känns igen på blotta förnamnet. Inte ens jag gör det.

Så vem ska vi ta? Om vi nu inte väljer mig eller någon av de damerna ovan? Suzanne Axell från ”Fråga doktorn”? Marianne Mörck från ”Stjärnorna på slottet”? Kom gärna med förslag. Märk kuvertet ”Sveriges Oprah”.

Själv går jag och sätter på lite kaffe. Jag fick ju inget i morse.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!