Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Stopp för det eviga, olidliga kindpussandet – äntligen!

En fördel med virusnojan är att kindpussandet tvärstoppat, tycker Cecilia Hagen.Foto: Colourbox

Tog tåget till Köpenhamn, för något kul ska man unna sig i dessa de förment yttersta av tider.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I höjd med Alvesta var det någon som nös ljudligt och det hördes att det inte var i armvecket det skedde. I övrigt hände inget dramatiskt under hela resan, om jag bortser ifrån att två personer på andra sidan gången plockat av sig sina kängor och ohämmat luftade sina strumpläster. Hade man, corona till trots, fått peta sig i ansiktet hade jag hållit för näsan.

Köpenhamn var lika grått och blött som Stockholm och i stort sett alla djuren i Zoologisk have hade gått upp i rök, i frivillig karantän. I flamingohägnet marscherade de rosa skönheterna till synes helt oreflekterat tätt samman bakom sin ledare, och den som ids kan här dra paralleller till människor i vår omvärld och då syftar jag på det oreflekterade marscherandet och inte på fåglarnas vackra yttre.

Av djurparkens särskilda attraktioner, de två jättepandorna, lät sig en beskådas bakifrån. Den sov. Den hade ätit sig proppmätt på näringsfattig bambu och var nu helt utslagen. Även här kan säkert någon skarpsinnig hitta mänskliga jämförelseobjekt.

Den medsläpade åttaåringen förhöll sig beundransvärt tapper, även när vi uppsökte krogen efteråt. På den tryckte sötungen i sig både en stor cheeseburgare och pannkakor med glass och chokladsås. Själva tryckte vi i oss en alldeles utsökt sötunge och det är både visst och sant. Har polletten trillat ner?

I hotellets frukostmatsal var det skrämmande tomt, alla var förmodligen i norra Italien och åkte skidor.

I hotellets frukostmatsal var det skrämmande tomt, alla var förmodligen i norra Italien och åkte skidor. Själva uppsökte vi som sig bör Glyptoteket. Där fick vi lära oss ett och annat om Palmyra, om hur ett blomstrande rike gick under, och vi la band på oss, beslöt att inte dra några som helst paralleller till något alls. Noterade dock att krigardrottningen Zenobia gestaltats på urusel film av Anita Ekberg. Det är en kunskap som de flesta av oss genomsnittssvenskar hittills varit lyckligt ovetande om.

Innan vi anträdde hemfärden kompenserades åttaåringen med ett besök i Disney- och ett i Legobutiken på Ströget och att sen smörrebröden i den hemtrevliga krogen i Nyhavn var vackra men oätliga, det tog i alla fall hon med knusende ro. Möjligen för att hon kändes lite varm i pannan och snorade en smula, men just hon ska ju inte vara i riskzonen och vi som är det överlever förhoppningsvis ändå.

På tåget tillbaka till Stockholm behöll alla kängorna på och inte en enda en varken hostade eller nös.

Väl hemma hamstrade jag lite pasta och burktomater. Och försökte pigga upp mig med att tänka ut fördelar med virusnojan. Som att det eviga, olidliga kindpussandet tvärstoppat. Äntligen!

Men det finns även annat att glädjas åt. Just precis i dag inträffar två saker som gör åtminstone mig på förväntansfullt humör. För det första kommer den avslutande delen i Dame Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell, Henrik Vlll-s förtrogne, ut. Det har tagit henne åtta år att få död på honom. Jag träffade denna fascinerande författare när hon var här för fem år sen och då lät det som om hon aldrig skulle lyckas fullborda hans öde.

För det andra återinvigs Östermalmshallen. Där gick jag redan som liten sötunge med mormor, och nu hör jag alla provocerade fnysningar. Fnys på, men i armvecket, tack!

Och nu, tack för idag, jag ska strax iväg och se filmen om Dreyfuss. För bio får man väl fortfarande gå på?