Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Stålfarmor levererar – här ska räddas en liten blondin

Snabbtåg på väg genom Sverige. Foto: STEFAN NILSSON/SJ
Astrid Lindgren med sin bok i handen. Foto: LARS EPSTEIN / DN

Det är tisdag, det är i ottan och jag sitter inklämd på fönsterplats i ett tåg på väg från Stockholm till Malmö och ber till de högre makterna, vilka de än må vara, att det ska gå vägen. Att jag ska komma fram i tid. För en gångs skull är det verkligt viktigt, för vart ska hon ta vägen, den lilla människan, om jag inte hinner fram innan fritids stänger för dagen?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För första gången på sju år gör jag en brandkårsutryckning söderöver, det har strulat till sig på ett otal håll och kanter, kan jag komma? Ganska bums?

Jag släpper allt jag har för händer och ilar, så gott det nu går med det som kallas snabbtåg, till undsättning. Hjärtat sväller i bröstet på mig, jag är behövd, jag kan vara till nytta, jag är om inte Stålmannen så nästintill.

Jag har packat det allra nödvändigaste, förutom mobilen och paddan och datorn hann jag få med mig ”Mio, min Mio”. Vi ska läsa Astrid Lindgrens underbart vackra och vemodiga bok, den om den 9-årige Bo Vilhelm Olsson, han som efterlystes i radion och som senast sågs på en bänk i Tegnérlunden. Hon bodde i närheten, Astrid, och med henne har jag fått sitta på just den bänken. Det finns bildbevis.

Man förvarar inte ostraffat sedlar med kungens avbild i svettiga strumpor

Apropå kungakröningen i Thailand finns det bildbevis på det också, på mig och den tidigare kungen Bhumibol. Och jag ligger, till skillnad från hans hustru, inte och krälar för hans fötter, jag ger honom en blomsterkvast. Detta brukar kunna imponera på de ofta mycket rojalistiska thailändarna. För dem berättar jag däremot inte om hur min son förvarade lokala sedlar i sina strumpor under långresan efter studenten. Då var han nära att råka riktigt illa ut, man förvarar inte ostraffat sedlar med kungens avbild i svettiga strumpor.

Devot rojalism har alltid förundrat mig. Att sådan ojämlikhet inte ifrågasätts i ett så jämlikt land som vårt. Och att varenda kungligt barnbarn i Sverige utnämns till prins eller prinsessa. Inte ens Harrys och Meghans nyfödde son torde få kalla sig prins. Vår kung och hans hustru är kanske rädda för att syskonavundsjuka ska uppstå bland barnen. Och konflikter som är så jobbigt.

Om jag inte var så rädd för just konflikter, då skulle jag göra ett försök att skriva något mer balanserat om metoo, något inte fullt så balanserat om stöveltramparna i Kungälv, något klokt om Greta och klimatet och allas vår skamlösa livsstil, om att jag själv inte lever som jag skulle vilja tillhålla alla andra att leva, om det här konstiga med att kunna klimatkompensera sina långresor. Har man släppt ut mängder av koldioxid, inte går det väl att gottgöra det, utsläppt är väl ändå utsläppt och kan inte sugas in igen? 

I höstas lät jag utrota en husmus. Det skäms jag för

Här sitter jag alltså i mitt tåg och än så länge tuffare det på som det ska, inga nedhängande ledningar, inga signalfel, måtte det stå sig. Norrköping passerat. Nässjö. Hässleholm.

Jag vill också gärna påstå att jag värnar om inte bara vår art – med vissa undantag – utan även alla andra arter. Jag slår inte ihjäl getingar, jag släpper ut dem, jag gör inte en fluga förnär. Jag ska skaffa ett bihotell och några fjärilsblomster, jag lovar. I höstas lät jag utrota en husmus. Det skäms jag för. Har sett en ny liten en i mitt kök. Den kommer att skonas.

Nu Lund. Och så Malmö. I tid.

Och så – swish, swosh – in i en taxi i flygande fläng. Stålfarmor är på väg, alla kan andas ut, här ska räddas en liten blondin!