Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Sommarprataren är tvungen att öppna sitt hjärta

På onsdagen presenterades 2018 års sommarpratare. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

En gång för mycket längesen kom min lilla pojke hem med en bunt teckningar från skolan. En av dem föreställde en lilafärgad gubbe med lila skägg och vingar. Det var Gud. Bakom honom fanns en stor regnbåge och över regnbågen åkte ett lok och en båt. Vad var nu detta?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jo, förklarade min älskade son, den här teckningen föreställer himlen och hur man kommer dit. Med tåg eller båt tänkte jag, för jag vet ju att du inte flyger.

Den historien berättade jag i mitt första Sommarprogram, för prick trettio år sedan, 1988. 

På onsdagen var det dags att presentera 2018 års sommarpratare och det känns som om uppdraget ökat i prestige för varje år som gått.

Men inte bara det. Jag tror att pressen på dem som ska prata också har tilltagit. Nu räcker det inte med att vara lite underhållande och spela musik som lämpar sig på stranden, i hängmattan eller i bersån. Nu måste ett sommarprogram beröra på djupet, väcka allt starkare känslor. Gärna framkalla ett och annat skratt men mycket hellre tårar. Den som sitter vid mikrofonen är tvungen att öppna sitt hjärta på vidaste gavel, ta fram det allra som mest personliga. Vi kräver det.

För trettio år sedan var vi annorlunda och blev generade när vi tyckte att det blev för närgånget. Men nu är vi så bortskämda med att få ta del av främmande människors innersta känslor, att få höra hur det brister för dem, hur de faktiskt börjar gråta, så förhärdade är vi, kan man tycka, att vi inte nöjer oss med mindre.

Jag vet inte om det är av ondo eller godo, men jag anar att det kan kännas plågsamt för dem som ska prata att det är detta vi törstar efter. Att programmen dessutom ofta recenseras i olika medier kan öka stressen och pressen några snäpp.

Jag har gjort tre sommarprogram genom åren och fått göra dem alla i lugn och ro.

Det första var ett sommarprogram av den klassiska sorten, ett där prataren säger allt det den sedan decennier tänkt säga om den någonsin skulle få chansen att sommarprata. Om barndomen, om skoltiden, om lärarna, om den första kärleken, om allt annat småputtrigt nostalgiskt. Den sortens program anses nu som lite löjligt banala och tillåts väl knappt.

Mitt andra sommarprogram, fem år senare, 1993, handlade om kändisar jag intervjuat, om vilka som varit sympatiska och vilka som varit osympatiska. Jag har för mig att jag hade roligt när jag skrev det. 

Sen var det program nummer tre, ytterligare tio år hade då gått, året var 2003. Om mitt knepiga förhållande till min mamma. Och det väckte en störtflod av reaktioner. Såväl igenkännande positiva som upprört negativa.

 

LÄS FLER krönikor av Cecilia Hagen här 

 

Så här började det och det har jag haft anledning att upprepa många gånger sen dess:

”Jag hade en ovanligt vacker mamma. Det allra vackraste hos henne var ögonen. De var stora och i en turkosblåspräcklig nyans jag aldrig sett hos någon annan. Min mamma såg alltså anmärkningsvärt bra ut. Inte heller i övrigt var hon som mammor är mest. För min mamma, hon var nog inte alldeles riktigt klok”.

De första meningarna kan man väl som utpekad mamma uppskatta. Den sista hoppas man förstås slippa höra något av sina barn uttala offentligt. 

Om intervallerna mellan mina sommarprogram fortsätter i samma takt tidigare, då torde jag få frågan igen år 2023. 

Jag skulle givetvis bli oerhört smickrad. Men förhoppningsvis är jag då klok nog att avstå.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!