Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Sommaren då alla ville visa att de gått över till tåg

”Det här var sommaren då alla ville visa att de gått över till tåg”, skriver Cecilia Hagen. På bilden tågcharter Stockholm-Verona. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Vad just jag har gjort i sommar? Just jag?

Så roligt att ni undrar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Få se nu, hur började det?

Med en tågresa till södra Frankrike och det redan före midsommar. Som är en helg jag gärna undviker, den är alltför svår att leva upp till.

Det här var sommaren då alla ville visa att de gått över till tåg. På Köpenhamns centralstation fick jag syn på en man som tycktes vilja det mer än någon annan, det riktigt lyste om honom när han tyckte sig vara igenkänd. Anders Ygeman.

Fram till Köln gick resan som den skulle, sen gjorde den inte det. Vårt tåg till Bryssel var inställt. Bara så där. 

Den kvällen skulle vi ha nått vårt resmål, Menton, där hotell var bokat och betalt. Men vi kom inte längre än till Paris. Ett Paris där det inte fanns ett enda hotellrum att uppbringa, fick vi veta. Men till slut hittade vi ändå ett. 4 900 svenska kronor kostade det fullständigt ordinära rummet. Exklusive frukost. Helt enligt lagen om tillgång och efterfrågan. Vi svimmade och sen tog vi det, vi beslöt lita till vår reseförsäkring. Det var dumt gjort. 4 200 kronor fick vi stå för själva.

Nästa morgon tog vi det mycket franska snabbtåget söderöver. I svenska tåg meddelas allt i högtalarna på svenska och engelska. I tågen genom Danmark talas danska och engelska. I tågen från Tyskland mot Belgien talas tyska, franska, flamländska och engelska. Men i franska tåg, i alla fall i dem jag färdats, talas endast franska. De kan väl inga andra språk.

Alla ambitioner rann av oss. Inte en enda utflykt företogs. Och vi som hade haft sådana planer!

På Rivieran rådde canicule, uttalas kanikyll. Värmebölja. Inte en dag understeg temperaturen 30 grader. Vi hasade till stranden, la oss under ett parasoll, hasade ner i vattnet, plaskade lite, hasade tillbaka under parasollet och efter ett par timmar hasade vi hem till vårt luftkonditionerade hotell igen. Alla ambitioner rann av oss. Inte en enda utflykt företogs. Och vi som hade haft sådana planer! Slött dåsade vi i hettan och det var med knapp nöd vi iddes notera att årets strandmode föreskriver bikinisar där hela skinkorna syns. Mycket få lyckas bära upp det med värdigheten behåll.

Hemresan flöt utan bekymmer. Såvida vi nu inte blyförgiftats efter att i en paus mellan två tåg ha gjort en avstickare för att tillsammans med horder av medturister förgäves försöka få en glimt av vad som återstår av Notre Dame. 

Väl hemma ägnade vi oss åt att ömsom trängas med våra lokala turister, ömsom våldgästa anförvanter med sommarställen. Till vår egen förvåning har vi aldrig lyckats förvärva ett sådant själva. Vi utsatte i alla fall ingen för mer än två övernattningar, vi har lärt oss att där går gränsen, sen har vi besökare förlorat vår charm.

Om de turister som flockas i trakterna av mitt hem kan meddelas att de blivit ännu fler. Det lär skola vara bra för vår ekonomi om än icke alltid för vår miljö. Det ena feta kryssningsfartyget efter det andra lägger till nedanför Fåfängan. Resenärerna fraktas bums iväg att köpa urfula bärnstenssmycken i affärer som enkom tycks vara till för att gynna deras provisionsmutade guider. Och sen fraktas de tillbaka till båten igen. Jag vill inte tro att den algblomning jag stött på både här och där beror på att dessa mastodontfartyg tömmer sina toalettankar ute till havs. 

Detta om min sommar. Jag har med flit försökt låta käck och glättig. Det känns helt nödvändigt i dessa djupt deprimerande tider.