Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Som svensk i Venedig blir man tagen för tysk

Foto: Colourbox

När stormen Alfrida härjade som värst, tog jag tåget till Venedig. Just som det i trygg och lagom hastighet förde mig över Storströmsbron kom nyheten att en tågolycka inträffat på den andra danska bron med svindlande utsikt, den över Stora Bält.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När vi nådde Rødby hade vinden mojnat. Det blåste visserligen 13 meter per sekund, men det rörde inte Puttgarden-färjan i ryggen. Ingen, som inte var berusad, tog snedsteg ens ute på däck.

Nattåget från München avgick vid elvatiden på kvällen. Jag hade egen kupé med dusch och toa, den lyxen bör man, med ålderns rätt, unna sig. Även om inte duschen råkade fungera.

Som ung brukade jag i stället dela liggvagn med flera andra och den där resan genom forna Jugoslavien, då jag låg högst upp med näsan tryckt mot taket och en cigarrökande herre i slafen under, den har blivit till ett skojigt minne. Jag kan till och med skratta åt konduktören som ville att jag skulle sova i hans kupé. Då var det inte roligt alls.

I Venedig var det ungefär lika kallt som i Stockholm men soligt. Markusplatsen var snustorr, men skulle vattnet stiga igen var det bara att raskt placera ut alla långa gångplankor som låg travade nedanför Kampanilen och invid Dogepalatset.

Jodå, en espresso serverad utomhus på denna världens vackraste plats kostar över 100 kronor oavsett om man dricker den på Florian eller Quadri. Och som engångsupplevelse är det värt pengarna. Men att beställa en Bellini för 220 kronor på Harrys bar är en överloppsgärning.

På en husvägg har någon sprejat att turister inte är välkomna

En gondoltur för sex personer (vi lyckades smyga med oss en liten sjunde) går på 800 kronor. Den kostar lika mycket om man vill åka ensam. De välbärgade gondoljärerna verkar förakta de ofta mindre välbärgade turisterna en smula.

På en husvägg har någon sprejat att turister inte är välkomna. Samma sak såg jag i Palma häromåret. Man är ett nödvändigt ont.

I de trånga gränderna går man i kö även så här års. Om somrarna är det i stort sett omöjligt att ta sig fram alls. Och stekhett.

Mycket rika italienare tycks trivas i Venedig. Och de är rika på ett iögonfallande och oblygt vis. Damerna bär gigantiska pälsar, gärna sobel eller chinchilla, herrarna ser ut som forna tiders gulaschbaroner. De tar plats.

Är man svensk i Venedig får man finna sig i att bli tagen för tysk. Här vimlar av tyskar men alla turistande svenskar har åkt till Spanien eller Thailand. Det är synd, alla borde minst en gång i livet besöka Venedig för trots en del krimskrams gives ingen skönare stad.

Hotellets frukostmatsal vetter mot lagunen och när morgonsolens första prövande strålar når ner till alla de små båtarna som trafikerar vattnet och till gondoljärerna som putsar sina farkoster inför dagens första transport av glada japaner, då förlåter man italienarna deras usla frukostmat.

I hotellets bar kostar en liten tallrik medioker spagetti med tomatsås 220 kronor. Det är den inte värd ens som engångsupplevelse. Men i en av gränderna, mellan en Chanel- och en Balenciaga-affär, köper jag mig underbara tramezzini för trettio kronor styck. En tramezzino är en trekantig fylld dubbelmacka, ganska onyttig, ljuvligt god.

Arrivederci för denna gång, Venezia! Dags att nästan utblottad ta tåget hem igen. Må alla stormar ha blåst över och må ni ha löst regeringsfrågan innan jag är tillbaka.