Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Smutsiga sneakers för 3 990 kronor – ett skämt?

Förhandsslitna, nedsmutsade sneakers av märket Golden Goose.

Jag oroar mig en smula för NK. Nordiska Kompaniet, varuhuset på Hamngatan som legat där sen 1902 och som alltid betraktats som lite malligare än i stort sett alla andra affärer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Skulle NK vara något att oroa sig för i tider som dessa, när det finns så mycket viktigare saker att kämpa för?

Kanske inte, men för mig är NK rent löjligt viktigt. Mitt andra hem. Jag brukar faktiskt säga så, givetvis med ett försök till avväpnande skratt efteråt. Och rulltrappan, det är livets trappa. Skratteliskratt.

Sen urminnes tider har jag besökt NK säkert två, tre gånger i veckan. Först i mormors sällskap. Och i mammas. Bägge hade NK-bricka, ett ovalt kopparfärgat mynt som motsvarade nutidens kontokort.

Jag läser mormors brev till mamma i utlandet. De är skrivna tidigt 60-tal. ”Cecilia är som vanligt på NK med sina kamrater” står det. Vi träffades där. Vi satt på kaféet som låg insprängt i bokavdelningen som låg ungefär där nutidens entrékafé ligger. Vi festade på Ice cream chocolate och kände oss trendiga trots att ordet inte var uppfunnet.

Först låg matavdelningen högst upp på ett våningsplan som inte längre är NK:s. Sen låg den längst ner och där har jag handlat min mat i decennier. Inte dyrare än någon annanstans men kanske lite bättre.

NK i Stockholm. Foto: MALIN LÖÖF

Maten ligger där igen men den nyöppnade avdelningen kallas nu för saluhall. Ni kanske har sett helsidesannonserna, de med ”Veckans matkasse”. Lite grönsaker, ett ägg och en köttbit som sticker upp ur en designerväska. Kostar inklusive transport innanför tullarna 17 990 kronor.

Ett roligt, vågat skämt?

Man hade planer på att ha influencers ätande mat i skyltfönstren också. Men nätilskan satte stopp för det.

De ville datera upp mina uppgifter, bland annat få veta vad jag tjänar om året. Tre miljoner skrev jag.

Sedan ett par år är hela NK under ombyggnad. Alla avdelningar uppdateras, det mesta blir lyxigare än förut. Böckerna har förpassats till källarplanet och där de låg säljer man nu lakan och handdukar av bättre kvalitet. Juvelsalongen har utvidgats rejält. Men en hel del har behållits, Mont Blanc-tårtan finns tack och lov kvar i bageriet. Fast märkvärdighetspretentionen har blivit värre, den kan stöta bort ännu fler än tidigare. Och man tycks nästan bara vända sig till de unga och kräsna med för mycket pengar.

Jag fick ett mejl från NK. De ville datera upp mina uppgifter, bland annat få veta vad jag tjänar om året. Tre miljoner skrev jag. Jag undrar varför.

På den eleganta skoavdelningen kan man köpa Golden Goose sneakers för 3 990 kronor. Förhandsslitna, nersmutsade. Kul? Skrattet fastnar i halsen.

Saluhallen då, själva maten?

Jag hade ju önskat att den fått vara som den var. Nu är allt mycket tjusigare och hälsosammare och miljövänligare men ändå inte riktigt min kopp te. Allt finns inte där. Min frukostost saknas. En viss e-ingrediens har diskvalificerat den, fick jag veta.

Jag var på Saluhallens invigningskalas häromveckan och trängdes och slurpade ostron. Men jag tyckte mig ana en liten orosrynka mellan den luttrade festarrangören Micael Bindefelds ögonbryn.

Det är, som i de flesta affärer, rätt glest med kunder på de flesta våningsplanen. Alla affärer måste tänka om. Även NK. Och det är klart att all förändring inte är av ondo och att allt inte var bättre förr.

Men jag känner mig inte lika hemma på NK längre. Och jag ber om ursäkt, jag är fullt medveten om att det är ett utpräglat lyxproblem.