Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Skräckfartygen lägger till – hur kan någon tillåta detta?

Kryssningsfartyget Mein Schiff 1.

I det ögonblick skärgårdsbåten börjar släppa ombord den långa kön av nervöst trampande passagerare kastar vi oss fram, förbi alla andra, mot det hägrande målet, mot de allra bästa platserna, längst bak, högst upp.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi är tre stycken och vi lägger beslag på ett bord med sex platser. De sätter sig med en tom plats emellan sig och jag mig mittemot dem, med en tom plats på var sida, en mot relingen och en mot gången, och på den lägger jag min stora korg. Här ska hållas avstånd.

Solen steker, havet är som havet ska vara, en och annan jetskidåre dundrar fram och tillbaka i bogsvallet, livet är med ens alldeles, alldeles underbart.

I höjd med Gåshaga tar vi en kort paus i vår animerade konversation och då känner jag ett tryck mot korgen jag ställt på platsen till höger om mig. Och – ve och fasa – en äldre dam, i min ålder eller yngre, har satt sig på halva sätet med ryggen mot mig.  Jag pressar korgen hårt mot hennes rygg, men tittar åt andra hållet. Hon pressar tillbaka. Jag pressar, jag pressar, hon pressar, hon pressar.

Hon ser ut och känns som en typisk Östermalmstant som alltid fått som hon velat, väser jag till de mina. Ska du säga, väser de tillbaka.

Du kan ta och flytta in ett steg, säger tanten över axeln. Aldrig i livet, svarar jag, utan att kunna eller vilja motivera varför. Hon sitter kvar. Hon ger sig inte. Inte jag heller. Vid Vaxholm blir en plats längst fram i fören ledig och hon ilar dit.

Jag vann, viskar jag jublande till de mina och märker då att minst ett dussin utomstående följt vårt drama. Och nu är jag så bubblande upplivad att jag svävar fram resten av dagen. Jag vet att jag hade fel men jag bryr mig inte. Jag njöt av att vara precis så käringaktig som jag var och jag känner att detta är något jag borde tillåta mig mycket oftare.

Nu är monstren på väg tillbaka i vår känsliga skärgård.

Dan därpå får jag utlopp för min slumrande ilska igen. En gigantisk monsterbåt, Mein Schiff 1, har parkerat sig på andra sidan Saltsjön. Och ett lika monstruöst systerfartyg, Mein Schiff 2, håller på att buffa sig förbi med nosen mot Slussen till. Tidigare i år har jättekryssarna uteblivit helt, bara små lätta farkoster har guppat förbi på vågorna, ett en smula olycksbådande coronalugn har härskat. Men nu är monstren på väg tillbaka i vår känsliga skärgård.

Hur kan någon tillåta detta? Hur kan någon vilja delta i en kryssning ombord på ett av dessa skräckfartyg nu? Hur många kolosser är det som likt flygande holländare i månader irrat runt jorden och inte fått lägga till någon enda stans? Och hur ser själva symbolen för en smitthärd ut? Som ett gigantiskt kryssningsfartyg. Som Mein Schiff 1 och Mein Schiff 2. Som säkert inte tömmar sina toatankar i Östersjön, men blotta vetskapen om att de skulle kunna göra det får mig att önska dem långt, långt härifrån.

Inga passagerare släpps iland, inget stockholmskt varuhus lyckas hålla konkursen stången tack vare dessa besök, inte ännu i alla fall. Rederiet betalar säkert en saftig hamnavgift, det ska vi antagligen vara glada för. Men i övrigt borde det vara dags för alla kryssningsföretag att krympa sin flotta på alla ledder.

Jag går ut på verandan och hötter med näven. Efter en kvart lämnar det ena monstret, efter en halvtimme det andra. Och jag blir åter så bubblande upplivad att jag svävar fram.