Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Skämtet om morfars ”Snorre” föll platt

Cecilia Hagen och Jonatan Unge i ”På spåret”-buren.Foto: SVT
Tor Berg, Cecilia Hagens morfar.
Illustration av Christian Krohg till Snorre Sturlassons Heimskringla.

Det vi människor ägnar oss åt mest av allt, möjligen utöver att äta och sova, det är åt att missförstå varandra.

Att missförstå och själva bli missförstådda. Alla gör det, alla blir det. Hela tiden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Peter Handke känner sig nog gruvligt missförstådd. Cissi Wallin gör det också. Och missförstår säkert själv sin omgivning. Precis som Fredrik Virtanen. I stort sett alla medlemmar av Svenska Akademien tycker att de flesta, framför allt medierna, missförstår deras göranden och låtanden. Och missförstår själva både oss och varandra.

Just nu känner jag mig missförstådd. I alla fall en smula. Försökte vara lite skojig i min senaste krönika. Det gick inte hem hos ett antal medlemmar av det svenska servitörsskrået. Ett mini- men dock drev uppstod. Delvis samordnat, delvis sakligt, oftast aggressivt.

Jag anser fortfarande att det hade varit trevligt med lite civil olydnad

Ja, jag vet att den, som jag skrev, kolugna och mycket vänliga servitrisen handlade precis korrekt. Ja, jag vet att jag, som jag beskrev det, blev omotiverat arg. Men jag anser fortfarande att det hade varit trevligt med lite civil olydnad och att en nittonåring som inte har legg men vars ålder en hel hoper spiknyktra medelålders personer är beredda att gå i god för ska kunna göra just detta. Och det handlade om ett säger ett glas bubbel till ett afternoon tea. Som nittonåringen glatt hade kunnat avstå ifrån men som jag ville att hon skulle få. Kollegialitet är i och för sig sympatiskt kan jag tycka, men det var inte servitrisen jag ville åt. Det var principen. Ja, vi är alla lika inför lagen, men ibland hävdas lagar in absurdum. Försök missförstå mig rätt.

Det var det ena. Det andra var morfar, min älskade morfar, död sen mycket länge. Det ska han vara tacksam för, han hade haft mycket svårt att förstå sig på världen av idag.

Han var på många vis ganska hjälplös även i den värld som var hans. Mormor fick lov att klippa hans naglar, det klarade han inte själv. Och hon fick också sätta på radion åt honom, det fixade han inte heller.

Han var mycket prydlig och mycket välklädd, alltid i kostym med väst och med en klockkedja som löpte över magen och in till det lilla uret i dess särskilda västficka.

Han var djupt bildad. Alla väggar i hans och mormors hem var klädda med bokhyllor, proppfulla bokhyllor. Han satt antingen i sitt arbetsrum och skrev på ett aldrig avslutat verk om Englands utrikesminister sir Edward Grey eller i sin särskilda fåtölj – som vi slogs om att få sitta i när den var ledig – och spelade schack med något hugat barnbarn. Som ibland högtidligen fick låna något verk ur hans boksamling. Eddan till exempel. Och det var detta som föranledde den replik jag försökte återge i förra fredagens frågeprogram när det undrades vem som hade skrivit den. Svaret var Snorre Sturlasson. Och Morfar hördes alltså en gång ropa så det ekade och skallade över hela grannskapet: ”Vem har lånat min Snorre?”

Missförstå mig rätt, så särskilt rolig är väl inte den gamla familjehistorien idag och ingen som hörde mig berätta den där i tv-studion verkade begripa poängen. Men då, för oändligt många år sen, fick den oss att ligga dubbelvikta av skratt.

Humor är inte bara en färskvara, det vill också mycket till för att kunna skämta på ett sätt som inte missförstås av i stort sett varenda kotte.