Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Sen pandemin slog till kan vi inte värja oss längre

Vi talar mycket sällan om döden. Att alls nämna den kan lätt kännas ohyfsat och klumpigt, skriver Cecilia Hagen.Foto: CSABA BENE PERLENBERG

Alla bara dör. Och det är som det ska, men oftast har vi, eller i varje fall jag, kunnat hålla den insikten på avstånd, lyckats förtränga fakta, sett till att så sällan som möjligt bli påmind om att det är så det slutar för varenda en utav oss. För dig och dig och faktiskt även mig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men nu är det allt svårare att blunda för detta enda som drabbar oss alla lika, oavsett kön och klass och inkomster, för allas vår dödlighet. Varje dag konfronteras vi med nya dödssiffror och det hjälper inte att vi försöker, så gott det bara går, att hålla dem ifrån oss, att se dem som något helt annat än det antal människor av kött och blod som avlidit sen den senast rapporten, den för ett dygn sen. 46 idag, säger vi förnöjt, ser man på, det var inte så tokigt, nu sjunker siffran hela tiden, nu pekar kurvan dit den ska, det här kommer vi att klara, bara vi tvättar händerna.

Fast är den på väg upp igen? Och har jag inte lite ont i halsen, eller är det bara inbillning? Jag borde inte ha druckit den där smoothien igår, är jag smittad?  Men är jag det, då är jag säker på att just jag får den här pesten lindrigt, jag har blodgrupp 0 och var det inte någon som sa att har man just den blodgruppen är man extremt svårsmittad? Eller var det bara något antytt som jag tagit till mig för att det passar just mig? Jag tänker leva länge till, vi blir gamla i min familj. Jag har alltid varit övertygad om att jag är näst intill odödlig, men nu har jag börjat tvivla.

När man är under tjugo, då är man det, odödlig, i varje fall känns döden så oändligt avlägsen att man inte kan föreställa sig att man själv någonsin kommer att behöva ha med den att göra. Och man betraktar alla dem över sextio med en viss bävan, alldeles strax är det deras tur, kan de alls tänka på något annat? 

Fast det kan vi, vi tänker hela tiden på annat, även vi över sjuttio. Det känns inte alls som om döden flåsar oss i nacken även om den gör det. Vi, eller i alla fall jag, är rätt säker på att jag har minst tjugo år kvar och med lite tur rent av tjugofem. Eoner av tid! Eller?

Sen pandemin slog till kan vi inte värja oss längre. Döden blev den realitet den är.

Blickar jag tjugofem år tillbaka i tiden hamnar jag på 1995. Och var inte det alldeles nyss? Barnen var 16 och 18 år gamla, det känns som i förrgår. Och jag skulle som mest bara ha så mycket tid kvar? Det räcker inte! Fast så får man förstås inte tänka.

Vi talar mycket sällan om döden. Att alls nämna den kan lätt kännas ohyfsat och klumpigt, vill man absolut beröra detta känsliga ämne, måste man välja sina tillfällen noga. Men nästan alltid väljer man dem inte alls, för att det gör så ont att tala om den, särskilt om man inte har någon religiös övertygelse, någon orubblig tro på ett trösterikt liv efter detta att linda in den i, att göra det oundvikliga mer uthärdligt.

Sen pandemin slog till kan vi inte värja oss längre. Döden blev den realitet den är, något ännu verkligare än den varit, omöjlig att förneka.

Förut påstods ofta lite galghumoristiskt att vi fyrtiotalister, vi säger aldrig ”när vi dör”, vi säger ”om vi dör” istället. Nu säger vi varken eller.

Pandemin har fått de flesta av oss att på allvar förstå att livet är ändligt, nu tar vi en dag i taget och är tacksamma för varje minut vi får fortsätta att vara med. Och med lite tur kanske vi lyckas hålla fast vid den känslan även om allt någon gång framöver blir nästan som vanligt igen.