Cecilia Hagen

Så drabbande att
jag tappar andan

Egentligen har jag inte tid med det här. Och framför allt har jag inte lust.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det enda jag vill ägna mig åt just nu, det enda jag har verklig lust till, det är att fortsätta läsa den bok som ligger tätt intill datorn och som jag kommer att ta med mig till den gamla urblekta gröna läsfåtöljen från Ikea så fort jag fått det här överstökat.

Den är på engelska, boken, och den heter "The Story of a New Name" och författaren heter Elena Ferrante. Fast i själva verket lär hon heta något helt annat. Hon skriver under pseudonym och förmodligen gör hon det för att allt hon skriver är självbiografiskt och sådant kan vara både känsligt och farligt.

Den bok jag läser just nu och har så svårt att slita mig ifrån, är den andra av hittills tre böcker i en serie om snart fyra stycken, den fjärde och avslutande delen kommer på originalspråket italienska i höst. Den som vill läsa henne på svenska får vänta till våren 2016, då kommer del ett, "Den fantastiska vännen". "My Brilliant Friend" heter den på engelska och även den var omöjlig att lägga ifrån sig, man/jag sögs in i den och ville stanna kvar där inne.

Allt utspelar sig till en början i Neapels fattigkvarter under sent 40-tal och tidigt 50-tal, i Sophia Lorens Neapel, även om hon aldrig nämns. Där växer Elena Greco - som måste vara författarens alter ego - och hennes briljanta, besvärliga väninna Lina Cerullo upp och det är om dessa två hela serien handlar. Om deras liv och deras livsavgörande men allt annat än enkla vänskap och om deras snäva omvärld.

Där är tättbefolkat med bittra, utslitna mödrar och våldsamma fäder. Våldsamma män överhuvudtaget. Kvinnans självklara roll är att lyda och föda barn och ta emot stryk, av såväl makar som pappor och bröder. Och männens att vara aggressiva och att bevaka och vaka över sina kvinnor.

Men även om man aldrig varit i Neapel, även om man alltid levt ett hyfsat välbeställt, någorlunda jämställt och ganska välordnat liv, så känner man igen sig. Inte minst, anser jag, i hur komplicerad och ansträngande och krävande och livsviktig kvinnlig vänskap kan vara.

Skildringen är så drabbande att jag stundtals tappar andan och hela tiden finns där ett vibrerande skimmer i texten, på varenda rad, i vartenda stycke.

Hon har jämförts med Jane Austen, Elena Ferrante, med en ilsken Jane Austen. Och hon har kallats en kvinnlig Knausgård. Vilken liknelse som är bäst får ni själva avgöra när ni läser henne för läsa henne kommer ni att göra.

Själv tycks jag i stort sett bara ägna mig åt kvinnliga författare numera. Den hög av böcker jag tänker ta mig igenom på hyrtorpet i sommar toppas av den tredje Ferrante-delen, sen kommer, faktiskt, Henrik Ekmans "Utsikt från ett torp" tätt följd av i tur och ordning Agneta Pleijels "Spådomen", Karolina Ramqvists "Väninnan" och "Kära Liv och Caroline" av Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. De två sistnämnda ligger där för att jag vill försöka hänga med i den yngre generationens tankegångar trots att jag ännu inte lärt mig att lyssna till deras olika poddar.

Men nu sätter jag punkt, nu ska ingenting få komma mellan mig och min Elena Ferrante förrän jag slukat den hel och hållen. Eller om det är den som till sist slukar mig.