Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Rör inte San Michele, snälla regering

San Michele (uttalas Mikele) heter den fantastiska plats där jag alldeles nyligen tillbringat tre på alla vis lyckade veckor. Platsen består först och främst av den villa med utsikt över vattnet mot ön Ischia och mot Sorrento som läkaren Axel Munthe lät bygga på Capri och som sen drottning Victoria, som var mycket fäst vid Munthe, hade som förlaga för Solliden på Öland.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Villan är numera ett museum dit i stort sett varenda besökare på ön söker sig, ett museum som skänker Sverige massor av positiv goodwill. På området finns också en handfull spartanska små lägenheter som den som har något skrivar- eller målar- eller bloggar- eller poddar- eller annat lagom skapande projekt på gång kan få ansöka om att hyra för en billig penning ett par veckor mellan mars och november. Det är en ojämförlig plats och skulle regeringen verkligen mena allvar med att göra sig av med den, så står maffialedarna i spekulantkö och aldrig att Sverige någonsin skulle kunna förvärva något liknande igen.

Rör inte San Michele, snälla regering, och inte Medelhavsinstituten i övrigt heller.

 

Från Capri tar man sig med båt till exempelvis till Neapel, en stad där man har tur om man inte blir väskryckt. Och sen tar man tåget via Florens och München och Hamburg och Köpenhamn och Malmö till Stockholm, i alla fall gjorde jag det och att jag överlevde verkar ha varit rena slumpen. Hörde på nyheterna att den svenska rälsen bitvis är så usel att lokförarna tvingas åka mycket långsammare än vad som är påbjudet, annars är det risk för skenkollaps och urspårning.

Jag har inte flugit på drygt fyrtio år eftersom jag är rädd för att störta, jag har åkt tåg över världen i stället. Nu blir jag väl kvar i Stockholm för evigt.

 

Men här finns en hel del att roa sig med. Gick på Dramaten häromdagen och såg Ingela Olsson i Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande". Det är andra gången jag ser henne i denna en timme och trekvart långa sorgemonolog och hon är magnifik. Men inför den här vändan hade jag fått veta att Joan Didions bortgångne man var bror till journalisten Dominic Dunne, han som gjorde fantastiska reportage i bland annat Vanity Fair om mord och blod i miljardärkretsarna i Hollywood och Monaco och andra dyrorter och den kunskapen fick mig att tappa koncentrationen en smula. När hon sen började prata om hur hon bodde på hotell Bristol i Paris och badade i takpoolen med utsikt mot Eiffeltornet och veckovis på Beverly Wilshire i Los Angeles, blev jag ännu mer okoncentrerad. Jag har varit i Bristols lobby, där är som i Downton Abbey, och så fort jag kom hem letade jag upp hotellet på nätet och såg att 9 000 kronor natten var ett budgeterbjudande. Hon körde en Chevrolet Corvette också, Didion. Får man veta för mycket om en författare kan det smeta av sig på upplevelsen av hens verk, nu blandades min medkänsla med en dos janteartad avundsjuka.

 

I kväll ska jag gå och lyssna på Tingstenmonologen på Stadsteatern. Det faktum att han en gång runt år 1970 väste åt mig i telefonen att ville jag veta något mer om hans katter så fick jag faktiskt masa mig till att läsa om dem i hans memoarer, det hoppas jag inte ska spela någon roll för min upplevelse.

Är ni i faggorna tycker jag förresten att ni ska försöka skaffa biljetter till samma teaters "Chicago". Oavsett hurdana era eventuella personliga minnen från den staden råkar vara, kommer ni inte kunna göra annat än älska den uppsättningen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!