Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Östermalmsmamman fick mig att tugga fradga

Knarkbaronen Pablo Escobar (1949-93) tillsammans med hustrun Maria Henao och sonen Juan Pablo på en fotbollsmatch i Bogota.
Foto: AP / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix
Cecilia Hagen mötte ”en sällsynt högljudd” Östermalmsmamma under en busstur nyligen.
Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

Vi har, till min stora förvåning, en sak gemensamt, knarkbaronen, ledaren för den fruktade Medellinkartellen, Pablo Escobar och jag. Vi irriterar oss kraftigt på det framgångsrika svenska företaget Klarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Pablo, eller rättare sagt, Roberto, brodern som förvaltar han arv, så till den milda grad att han tänker stämma Klarna på 10 miljoner plus skadestånd av diffusa e-handelsskäl. Min ilska har också med e-handel att göra fast i något blygsammare skala. Minst en gång i veckan får jag brev från företaget, riktiga pappersbrev, och jag vet innan jag öppnar kuvertet vad där står: ”Vi saknar din betalning”. Och då gnisslar jag tänder i ren frustration. För hur jag än bevakar mina inkommande fakturor från företaget, så lyckas jag ändå missa några. Och det gör mig svettig av ilska.

Jag tror att de har utvecklat en oändligt listig strategi som gör att deras fakturor inte syns förrän det är för sent. Det är de icke i tid betalda räkningarna de tjänar alla sina pengar på. 

Det finns annat som fått mig att tugga fradga på sistone och då inte minst Östermalmsmammor av den typ som uppfyller alla fördomar om hur sådana bortskämda, egotrippade, hänsynslösa nippertippor beter sig. Häromsistens var det en särskilt högljudd sådan på bussen. Hon besvarade en försynt vädjan om att avstånd borde hållas med en näbbigt: ”Du kanske inte borde åka buss alls!” Blodet kokar i mina ådror.

En kvarts minut över 12 var alla biljetter sålda, jag hade inte en chans.

Jag har alltså börjat åka buss igen. Med munskydd och utom rusningstid. Över huvud taget har jag börjat göra mycket jag inte gjort på evigheter. I förra veckan klev jag in i min lokalaste mataffär. Jag kände knappt igen mig. Där var ombyggt och uppfiffat och när jag brast ut i lovsång över detta svarade en av kassörerna lätt förvånat: ”Men det är över ett år sen vi renoverade!” Jo, så länge sen var det jag besökte dem irl.

Har även varit på bio. På riktig bio. På ”En runda till”. Vi fick bara vara, och var också, åtta personer i salongen. Filmen var berusande.

Försökte även få biljetter till en teaterföreställning med samma begränsningar. Klockan prick 12 i måndags las biljetterna till en handfull  live-föreställningar ut på nätet. Jag satt vid datorn på helspänn. Men en kvarts minut över var alla biljetter sålda, jag hade inte en chans. Hur går det till?

Försökte trösta mig med att lyssna på några poddar, något jag ännu inte gjort till en vana. Jag anar inte ens, och bryr mig inte särskilt om, vad ”Alex och Sigge” har på hjärtat, men så satte mina nästan jämnåriga kamrater, de skojiga och fräcka och outtröttliga damerna Amelia Adamo och Susanne Hobohm i gång att sampodda och då var jag på. Må de göra succé!

Det känns som om pandemi-dimman lättar. Snart är allt sig likt igen, inbillar jag mig. Men då har jag intet lärt av livet. Det var som när man blev mamma första gången och tänkte att just nu är allt annorlunda, men snart blir det som vanligt. Fast det blir det aldrig.

Och när Johan Croneman i DN recenserar partiledardebatten och skriver: ”Det är nästan löjeväckande att se och höra hur både moderater, liberaler och kristdemokrater tror sig ”ha kontroll” över sina nya kompisar. Är det inte lite Hindenburg över dem allihop?” då reser sig nackhåren. Nu överväger jag allvarligt att skicka min gode vän Escobar på hela klabbet.