Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Nu ska jag berätta vad som är viktigast i livet

Nu ska jag berätta vad som är viktigast i livet och hur man är när man är pensionär. 

Fast man ska väl inte generalisera så jag får inskränka mig till att påstå att jag nu ska berätta hur just jag är som pensionär:

Jag har redan beställt årets julgran. Vad sa ni nu?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är lika bra att slå till, om ett kort litet ögonblick är det julafton.

Jag har givetvis köpt biljetter till adventskonserten för länge sen. Och bokat bord till middagen efteråt. Det blev på en krog där det slamras så till den milda grad att jag inte kommer att höra ett ord. Jag valde den därför, för att jag älskar deras oroliga miner när jag fromt leende svarar goddag yxskaft på allt. 

När man är så uråldrig som jag har man mycket fasta rutiner. I varje fall vad frukosten beträffar. Alla handgrepp är exakt desamma, morgon ut och morgon in, år ut och år in. Ibland blir jag lite wild and crazy och pressar apelsinen innan jag sätter på kaffet istället för tvärtom. Då svindlar det till men morgonen därpå är jag tillbaka i de gamla trygga gängorna igen.

Om kvällarna ser man gärna någon deckare på tv. Morden i Midsomer, kanske. Eller Hercule Poirot. I reklampauserna klär man av sig och borstar tänderna och tar på nattpajtan. Man kan se om samma deckare hur ofta som helst för när mördaren avslöjas har man – jag – gått och lagt sig. Man blir så trött framåt halvtio-tiden.

 

LÄS MER: Ibland skulle man vilja backa tiden 

 

Sen vaknar man förstås vid tretiden, pigg som en mört, och har morgontidningen kommit tar man och löser dagens första korsord. Sen tuppar man av till framåt nio. 

Alla åtaganden före klockan elva är för tidiga, alla bioföreställningar som börjar efter klockan fem är för sena.

När man borstar tänderna står man förresten på ett ben. Det har vi lärt oss på seniorgympan att vi ska göra, det är ett sätt att träna balansen och den kommer att behövas mer än någonsin framöver. Ack ja.

På seniorgympan är väninnan och jag att betrakta som små snärtor. Man får inte vara yngre än 70 år där, nämligen. 

Efter gympan är man euforisk men utmattad, då måste man koppla av. Ett genialiskt sätt att göra det på, det är att sätta sig med paddan eller mobilen i en fåtölj och uppdatera alla appar. Inget är så avstressande och rogivande och meditativt som att se de där små blå cirklarna långsamt fyllas i. Pröva, får ni se!

Jag har givetvis köpt biljetter till adventskonserten för länge sen. Och bokat bord till middagen efteråt.Foto: ANNIE ANDERBERG / ANNIE ANDERBERG/EXPRESSEN

När man sent omsider nått den ålder jag gjort - en prestation värd all respekt och beundran – då har man lyckats skaffa sig benhårda åsikter om det mesta, stort som smått. Man har genom livet hunnit tycka ungefär allt och äntligen har man kommit fram till vad som är rätt och fel och vad som kan accepteras och inte.

Inte trasiga jeans, förstås. Så urbota fånigt och bortskämt och korkat.

Inte uppblåsta läppar heller. Knappt ens den där nya sortens lösögonfransar som vrålar att de är oäkta. Och givetvis inga andra tatueringar än någon rar liten My på en axel eller ljuv liten ros på en ankel.

Det var småttigheterna.

Vad de betydligt större frågorna anbelangar, är allt lika självklart. Och varenda människa vet innerst inne vad som gäller.

Att vi alla ska försöka vara hyggliga mot varandra. Och, med risk för att låta som Stefan Einhorn, att vi ska vara snälla. Det är vad all livserfarenhet kokar ner till, det är själva kvintessensen av precis allting, hur mjäkigt det än kan låta.

Så var det nu!